Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag23.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Vårdkartan och verkligheten

Publicerad: 21 Februari 2018, 09:22

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Kartan och verkligheten i vårdprocessen –  så ser Trojkan på frågan

Det finns ingen lag som föreskriver hur vårdprocessen skall se ut. Men länge har byråkratins älsklingsuttryck – LEON – lägsta effektiva vårdnivå - dominerat tankevärlden. En enkel beskrivning av vårdens tänkta process ser ut så här:

■ Man tar initiativ som patient när en dissonans noteras i kroppens övervakningssystem och går till vårdcentralen (privat eller offentlig). Sedan styrs förloppet därifrån. Och är det riktigt bråttom – akuten!
■ Nästa steg är anamnes, undersökning, diagnos och behandling. Om vårdcentralen tycker att det verkar knepigt väntar specialistinsats och utvidgad provtagning på sjukhusmottagning (eller motsvarande). Sluten vård är en naturlig del av förloppet. Eftervård med rehab och uppföljning avslutar processen.

Så föreställer vi oss att den effektiva vårdprocessen bör se ut. Men så är det inte. Jämförelser med andra länder presenterar en delvis motsägelsefull bild:

■ I europeisk statistik är svenskarna sämre på att uppsöka läkare än nästan alla andra nationaliteter.
■ Det finns gott om läkare. Sverige har en hedrande femteplats i Europa (28 länder) enligt Eurostat. Men den svenska läkarkåren arbetar i en annorlunda struktur. Bara 22 % beskrivs som ”allmänläkare”. Frankrike och Tyskland har 40-50 % i allmänläkarfunktioner.

Vi känner stark oro inför att allmänläkarvården har stor personalomsättning och således erbjuder stora brister i kontinuitet. Vi har byggt ett system med sjukhusbaserade läkarresurser som är diametralt motsatt det system för primärvård vi samtidigt predikar – om och om igen.

Vad vet vi då om patientens egen förmåga att orientera sig på vårdkartan? Vårdanalys har deltagit i en 10-nations jämförelse – begränsad till gruppen över 65 år. Det svenska systemet har dåliga resultat när det gäller tillgänglighet. Bland tio jämförbara länder – en mycket oroande bottenplats. Därtill en hög andel äldre patienter som inte tycker doktorn känner till deras medicinska historia och har dåligt med tid för dem.

Klarar då patienten under dessa omständigheter att orientera sig på vårdkartan till trots de allvarliga bristerna i läkarstrukturen (som i sin tur påverkar andra personalgruppers möjligheter att verka)?

■ Folkbildningen är hög. Media ägnar plats åt medicinska frågor. Nätet erbjuder en information som hjälper den som söker sin vård till exempel 1177 och motsvarigheter som hjälper att koppla patienten till lämplig vårdform. Det finns embryo till system för patientens tillgång till egna journaluppgifter. Telefonbaserad läkarkontakt utvecklas snabbt och kan vara ett värdefullt inslag – om det stöder en sammanhållen vårdprocess. Många anhöriga utgör bra ”lotsar” för gamla i vårdprocessen. Det här borde kunna bringas fungera.  
■ Men bristerna i primärvården – särskilt i läkarstrukturen – utgör ett riktigt svårt problem. I analysen av vårdprocessen ser man därför kombinationer av hinder. Dålig kontinuitet, avsevärda väntetider också i primärvården och frånvaron av väl fungerande system för primärvård ”after hours” reser murar för patienter.

Vi vet inte hur omfattande ”patients delay” är. Men vi vet att den är långt från obetydlig och vi vet att dess konsekvenser kan vara allvarliga. En förklaring till ”patients delay” är ”doctors delay”. Om ingen doktor finns (eller bara existerar som stafettlöpare) så blir det ingen läkarkonsultation som skapar förtroende, och återkommande kontakt.

Om vi tror på modellen med första linjens primärvård så är obalansen i läkarresurser närmast grotesk. Frågan måste resas – hur är det möjligt att vi årtionde efter årtionde predikar satsning på primärvård och allmänläkare men ingenting tycks hända! Varför?

Så vad att göra?

■ Ge patienterna bättre tillgång till information som gör att de tar kontakt och ställer krav. (utveckla 1177 och motsvarigheter, bättre telefontider, uppföljning med personkontakt efter avslutad vårdepisod). Prioritera äldresjukvården – primärvårdens mest trogna kunder! Utan stabilt nät av allmänläkare kan vi inte klara deras behov.
■ Förbättra förtroendet för primärvården med alla tänkbara stimulanser – fortsatt utbildning, mera pengar, bra standardiserade vårdprogram och friktionsfri, respektfull kontakt mellan sjukhusspecialister och allmänläkare. Så kan vi öka tillgång till allmänläkare och radikalt förbättra kontinuiteten i vårdkontakten.
■ Särskild stimulans till områden i landet där vi tror att avstånd, utbildningsnivå, traditioner, inkomstnivåer utgör blockeringar för samspelet befolkning och primärvård. Vad säger lagen? ….på lika villkor för hela befolkningen!
■ Styrningen av sjukvårdens struktur måste förändras. Sjukhusvården, som har tagit alltför stor del av kakan har stor rationaliseringspotential.

Vi har utrett igen och igen. Göran Stiernstedts utredning togs  emot positivt både i vården och av regeringen… som raskt tillsatte två nya – men faktiskt med inriktning på genomförande. Hoppas det sker, både Anna Nergårdh och Göran Stiernstedt har stort förtroende. Men för sjukvården behövs en implementeringssmyndighet med muskler för att få bukt med ”not invented here”- företrädarna i vården och ”lokalasjälvstyretfundamentalisterna" i politiken. Hur skall en sådan tänkas se ut?

Det brådskar!

VÅRDTROJKAN –REHNQVIST, ÖRTENDAHL OCH ÅBERG

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev