Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Varför får homeopater inte behandla cancer?

Publicerad: 1 Juni 2011, 12:04

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Enligt 5:e kapitlet i Patientsäkerhetslagen (210:659), ”Begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder”, får en utövare av alternativa läkekonster inte behandla personer med vissa tillstånd, bland annat cancer och diabetes.

Då det är patientens säkerhet som avses får man anta att det finns en bedömd risk med att tillåta alternativa behandlingar av nämnda tillstånd. Så vari ligger risken? I metodernas obevisade effekt eller bevisade icke effekter? I dess icke plausibla verkningsmekanismer?  I utövarnas medicinska kompetens? I utövarnas tro på det övernaturliga och ofta förekommande aversion mot vetenskap, läkemedel, konventionell sjukvård? Eller är det bara en generell försiktighetsprincip för vissa tillstånd?

Då undrar jag vidare vad som skiljer dessa tillstånd från alla andra potentiellt dödliga eller behandlingsbara åkommor.

Varför är det försvarbart att ge den ALS-drabbade en (falsk) förhoppning om bot och lindring men inte diabetespatienten? Varför är det inte förbjudet att behandla MS, hjärtflimmer, svår depression eller migrän med verkningslösa behandlingsmetoder?

Det relevanta borde inte vara vilket tillstånd som behandlas utan att metoderna faktiskt inte fungerar, i alla fall inte bättre än en underhållande bok, ett gott sällskap eller en promenad i skogen. Metodernas overksamhet är vad som borde anvisas i lagen med en medföljande skyldighet att heller inte påstå något annat. Med skyldigheter för utövarna kommer också rättigheter för kunden/patienten. Rättigheter att ifrågasätta och kräva ansvar om någon far illa. Oberoende av vilken åkomma som är aktuell.

Att exempelvis korrigera obalanser i den kraniosakrala pulsen för att behandla diabetes är att passera rådande lagstiftnings gränser. Däremot att ge övernaturliga sockerpiller till patienter med ångest, hjärtsjukdom eller allergi är inga problem. Att trycka på magiska punkter under foten, i örat eller i handen vid Mb Addison, psoriasis eller hypothyreos ses med blida lagstiftande ögon. Obegripligt. Särskilt när en legitimerad vårdgivare riskerar att deslegitimeras vid samma förfarande.

Mats Reimer har vid flertalet tillfällen adresserat miljöpartiets önskan/förslag om att inlemma alternativa läkekonster i sjukvården. Självklart med den oundvikliga dispensen att metoderna inte behöver ha bevisad effekt (sic).  I behörighetsutredningen som jag skrivit om tidigare föreslås alternativa metoder läggas under Konsumentverkets vingar, dvs metoderna klassificeras inte som hälso- och sjukvård. Man fastslår alltså i ena förslaget att metoderna inte fungerar och heller inte behöver göra det, och i det andra att metoderna inte är hälso- och sjukvård. Följaktligen är det alltså metoder, företeelser, trosföreställningar etc som många människor upplever sig må bra av.

Betänk att allt som upplevs hälsofrämjande eller betecknas som ”medicin” skulle aspirera på att inlemmas i sjukvården. Ett slags sjukvårdens limbo där inga lagar gäller, där metoder väljs efter kundens önskemål, inte efter evidens eller medicinsk kompetens. Som att plocka lösgodis på ICA.

Med dagens patientsäkerhetslag och vissa politikers förslag är vi på god väg.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev