Varför har inte alla barn med autism åtgärdsprogram i skolan?

Jag vill att habiliteringen hjälper alla barn med autism till att få nedskrivna åtgärdsprogram i skolan, vilket jag tror är en viktig del av den habiliteringsplan som alla barn med autism borde ha. Nu har i varje fall habiliteringen och familjerna ett prejudicerande beslut på att man kan kräva åtgärdsprogram i även om barnet inte riskerar underkänt i skolämnena.

Politikerna har i sin visdom bestämt att två psykiska funktionshinder hos barn står i en särställning; diagnoserna utvecklingsstörning (F7*) och autismspektrumtillstånd (F84*). Dessa två diagnoser kan öppna dörren till stöd från kommunen enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och till barn- och ungdomshabiliteringen.

Där jag arbetar är det ingen idé att skicka hab-remiss på ett barn med svår Tourette, inte ens om patienten också skulle ha både tydliga inlärningsproblem och grav ADHD med autistiska drag. En sådan patient skulle intake-konferensen avvisa, har man varken Dx F7* eller F84* tillhör man inte målgruppen för vår hab oavsett hur funktionshindrad man i verkligheten är. (Jag tror mig veta att habiliteringen på andra håll är mer generösa.)

För den som kommit igenom habiliteringens nålsöga är det väldigt olika vilken hjälp som behövs, som föräldrarna begär eller som habiliteringen erbjuder. Min erfarenhet är att resurssvaga föräldrar, som inte själva kan axla rollen som barnets case-manager, får betydligt mindre habiliteringsinsatser till sina barn än familjer som skaffar sig kunskap, står på sig och är aktiva. Det är inte alltid barnets behov som styr vad som erbjuds.

Men den habiliterande träning som vi hoppas skall hjälpa utvecklingen på traven sker förstås inte i första hand under själva besöken på hab utan hemma och på barnets arbetsplats, skolan. Och det är här uppstramningen kring den svenska skolans mål kan slå lite snett.

Enligt den nya skollagen är rektor numera en beslutsfattare vars myndighetsbeslut kan överklagas till Skolväsendets Överklagandenämnd. Skolans fokus är, rimligt nog, att eleverna skall lära sig saker, och om en elev riskerar att inte nå nivån för godkänt skall lärarna slå larm till rektor.

Rektor skall om det finns oro för att en elev inte når kunskapsmålen se till att elevens behov av särskilt stöd utreds skyndsamt. Den utredningen utgör grunden för det beslut om åtgärdsprogram som rektor vid behov skall att fatta, och innehållet i åtgärdsprogrammet kan föräldrarna överklaga precis som de flesta andra myndighetsbeslut i vårt land.

Men vad händer med en välbegåvad elev med autism, som når nivån för godkänt, men kanske inte de högre betyg som hens IQ borde räcka till? Och vad med de sociala kunskaper och färdigheter som barn med autism behöver skaffa sig? Det som inte står i läroplanen därför att de neurotypiska barnen suger i sig sådant helt utan formell undervisning.

Rektors skyldighet att upprätta åtgärdsprogram när elever riskerar betyget F, verkar idag ofta misstolkas som att rektor inte får eller inte behöver utreda eller skriva åtgärdsprogram för barn som når E eller bättre. I skollagen står dock också: "Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation."

Föräldrarna till en ung pojke med diagnoserna ADHD och Asperger hade överklagat innehållet i skolans åtgärdsprogram då de ansåg att sonen fick för lite eller fel sorts särskilt stöd. Skolverkets Överklagandenämnd nämner i sitt beslut olika typer av svårigheter som kan vara grund för att ge särskilt stöd specificerat i ett åtgärdsprogram enligt rektors myndighetsbeslut.

"Av handlingarna framgår att NN är begåvad och att han väl når kunskapskraven i årskurs 3. Han behöver således inte särskilt stöd för att uppnå kunskapskraven. Frågan är då om han behöver ett åtgärdsprogram för att han har "andra svårigheter än svårigheter i skolarbetet" ... Det kan röra elever med fysiska funktionsnedsättningar, psykosociala besvär, svårigheter i det sociala samspelet eller koncentrationssvårigheter. Även upprepad eller långvarig frånvaro ... Andra tecken på att en elev har behov av särskilt stöd kan vara att eleven vantrivs i skolan, har svårt att fungera i gruppen, har ett utåtagerande beteende eller drar sig undan."

Autism- och Aspergerföreningen skrev ett remissvar på de allmänna råd om åtgärdsprogram som skolverket utformar. Föreningen tog där upp beslutet ovan i Överklagandenämnden: "Skolverkets överklagandenämnd har i det nämnda beslutet slagit fast att skolan har en skyldighet att upprätta ett åtgärdsprogram även för en elev som inte behöver särskilt stöd för att nå kunskapskraven. Mot bakgrund av överklagandenämndens beslut ska lagtexten därmed tolkas så att ett åtgärdsprogram även ska utarbetas för en elev som uppvisar svårigheter i sin skolsituation som inte går att relatera till kunskapskraven."

Som jag tolkar skollagen kan även en rektors beslut att inte upprätta åtgärdsprogram överklagas, för barn med autism har rätt till särskilt stöd för att nå definierade mål i syfte att habilitera deras sociala funktionshinder, delmål bör upprättas, insatser definieras och regelbundet utvärderas.

Om autismhabilitering skall fungera för barn som går i vanlig klass krävs att läraren får handledning från personer med erfarenhet och specialkunskaper. Och finns inte den kompetensen på skolan borde skolan kunna vända sig till habiliteringen, det lär få föräldrar motsätta sig.

Min erfarenhet är tyvärr att vardagshabilitering för barn med autism idag sällan fungerar om inte barnen går i smågrupper med kunnig personal som förstår att man måste öva sociala färdigheter varje dag även om det inte står i läroplanen att man bör lära sig hur man får en kompis, hur man kan veta när man skall be om förlåt, hur man frågar chans på någon.

MATS REIMER