Värna samhällets utsatta även under en pandemi

Den 24 september 2016 så skrev jag en krönika med rubriken ”nu är det igång på allvar”. Idéen till artikeln var hämtat från en händelse i Paris, en kväll i början av september 1939. Och ”det”, det var kriget. Människor tillskyndade sig att spika upp mobiliseringsplakaten på husväggar och plank för att varna medmänniskor om krigets antågande.

I rådande situation med en pågående pandemi så har nog många människor slagit en existentiell kullerbytta där många tankar gått genom huvudet. För egen del har jag oroat mig över vår förmåga och beredskap, men även frapperats över lovvärda insatser att stärka upp sjukvårdsresurser under tuffa tidsramar. Vad som slår mig är att ökade behov av skydd till personer som redan innan orostiden befunnit sig i ett utsatt läge riskerar att bli än mer utsatta. När det på olika direktsända presskonferenser talas om prioriteringsverktyg så infinner sig säkerligen etiska dilemman hos många av oss. Kanske även en frustration och ilska kommer över många – varför var vi inte bättre rustade. Jag tror personal inom sjukvård och omsorg kan känna en stor oro för brukare och patienter, som inte sällan också blivit personliga med oss på många sätt – där försiktighetsåtgärderna med oro att eventuellt smitta en brukare, felaktigt kan upplevas som avståndstagande, som den man ska akta sig för – att vara den eventuellt smittade.

Jag har även funderat på oron som finns hos personer ur riskgrupper inom ambulanssjukvården, där frågorna om skyddsutrustning och hygienrutiner blir livsviktiga, men där det även kan vara motiverat att omplacera personer under skoven av pandemin. Det finns flera goda exempel där arbetsgivare ordnar med placering vid kliniker med mindre risk för smitta. Det finns tyvärr även fall där arbetsgivare ställer sig helt oförstående till oron som ventileras, antingen utifrån egen åkomma eller familjemedlemmars situation med varierande former av ohälsa. Frågan om vilken skyddsutrustning som ska användas (WHO:s rekommendationer eller regioners och kommuners riktlinjer) har skapat ett stort engagemang bland anställda inom såväl regioner, kommuner och privata vårdgivare – där även frågorna om riskerna för vissa individer i så kallade utsatta riskgrupper diskuteras. Den senaste tiden har även situationen med smittrisk inom hemsjukvården tagit fart.

Jag tänker mig att särskilt utsatta och resurssvaga grupper kan hamna i ännu ett djupare utanförskap om inte samhället gör allt för att värna dessa grupper. Det sker förstärkningar på flera samhällsområden och frågan om skyddsutrustning debatteras, vilket är viktigt. När det gäller även den oro som finns hos vård- och omsorgspersonalen. Det handlar även om deras väl och ve, där den egna hälsan likt familjemedlemmars hälsosituation måste frågorna tas på allvar av arbetsgivarna. Det som innan var så självklart är inte alls givet överallt – åtminstone ligger det i farans riktning att vi glömmer bort de allra sköraste.

Att värna de utsatta ska alltid ske – oavsett om det råder en pandemi eller ej!

HENRIK JOHANSSON