Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Vem är (inte) ansvarig för patientens vård?

Publicerad: 6 November 2017, 10:43

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


1991 infördes ”patientansvarig läkare” (PAL) som bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen med syftet att främja kontinuitet och skapa förutsättningar för patienterna att få en tydlig kontakt med en specifik läkare. Socialstyrelsen gjorde sedan två utvärderingar (1995 och 2000) vilka båda två indikerade att lagen inte hade haft den effekt man hoppats på. Tolkningen av misslyckandet landade i förslaget att ansvaret borde kunna ligga på fler personer, inom flera yrkesgrupper. Således upphävdes bestämmelsen 2010 och ersattes med en reglering i HSL. Regleringen stipulerar att det är verksamhetschefens skyldighet att tillgodose patientens behov av kontinuitet, trygghet, samordning och säkerhet. Och om det anses nödvändigt för dessa behov, eller om en patient begär det, ska en fast vårdkontakt (FVK) utses. Denna person kan, men behöver ej vara läkare.

Den senaste förändringen har inte heller haft önskvärd effekt. En utvärdering 2012 visade att lagen kring FVK var relativt okänd, både bland vårdgivare och vårdtagare, och där den var känd fanns en stor osäkerhet kring dess tillämpning. Personalbrist lyftes också fram som ett försvårande faktor. Och nu lobbar Läkarförbundet för att PAL ska återinföras.

Utifrån det jag ser, tänker jag att det primärt varken handlar om yrkestillhörighet, information eller lagutformning, utan snarare om huruvida vårdinstanser från början ens har förutsättningarna för att få det att fungera i praktiken. Missförstå mig rätt, att patienter bör ha en namngiven medicinskt ansvarig läkare känns som en självklarhet ur många perspektiv, men med en blick i backspegeln så tror jag risken är stor att återinförandet kommer skapa mer press och stress för läkare än trygghet för patienter, om inte andra förändringar också sker.

Tror vårdförbund och politiker måste backa bandet, lyfta blicken och klargöra svaren på frågor såsom:

■ Vilken vårdenhet vill INTE ge sina patienter trygghet, kontinuitet, säkerhet och samordning? Om vi utgår från att samtliga faktiskt vill ge god vård, är det verkligen en enskild lagstiftning som saknas?
■ Vilket är specialistvårdens ansvar gentemot primärvården och vice versa? Hur förhindra ett evigt ping-pongande där ansvaret skjuts runt för att kompetensen hela tiden anses finnas annorstädes? (Medan patienten väntar).
■ Vem/vad/vilka ska avgöra vad allmänläkaren och primärvården rimligen ska ”klara av”?
■ Hur nyttja resurserna, alla vårdyrken, på bästa sätt, på alla vårdnivåer?
■ Hur frigöra mer tid för patienter som behöver det?

Utopiskt vore att varje enskild vårdgivare har möjligheterna att se till att patienten får den bästa vården tillgänglig, och gärna överlappande gentemot varandra för att öka chanserna att kedjan inte bryts. För när det kommer till kritan så äger vi alla ett ansvar för patienterna – oavsett lagstadgad PAL, FVK eller inte. Tror det är där, i själva grunden för hörnstenarna, vi måste börja.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev