Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag26.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Visst gör det ont när smärtvården brister

Publicerad: 29 Maj 2017, 14:30

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Sveriges Kommuner och Landsting, och specifikt Nationell samverkansgrupp för kunskapsstyrning, gav förra året en grupp smärtspecialister i uppdrag att se över smärtvården i Sverige avseende diagnostik, behandling och rehabilitering av patienter med långvarig smärta. I december 2016 presenterades resultatet i rapporten ”Nationellt uppdrag: Smärta”.

Syftet med rapporten var bland annat att ge en bred och djup genomlysning av smärtvården och arbetet täcker förtjänstfullt in ett gigantiskt och komplext område. Rapporten adresserar (övergripligt) smärta hos barn och äldre, postoperativ smärta, diagnostik, rehabilitering, samsjuklighet, prevention, forskning, evidens, utbildning samt läkemedsberoende patienter med smärtproblematik. Alla områden med sina enskilda utmaningar, vilket rapporten också visar.

Expertgruppen lyfter fram brister inom såväl primär- som specialistvård. Den mest övergripande kritiken är att vården är spretig och ojämlik samt att det saknas skriftliga uppdrag. I övrigt pekar rapporten på ostrukturerad handläggning, bristande kompetens, brist på långsiktighet, utbildning, implementering av behandlingar efter bästa kunskapsläge, organisatorisk tydlighet och stabilitet samt att många landsting saknar multidisciplinära smärtmottagningar och centrum. Patientorganisationerna upplever vården som ojämlik och påtalar brister avseende bemötande, tillgänglighet och kompetens.

En annan konkret punkt som rapporten lyfter fram från primärvården är att många instanser lutar sig mot smärtintresserade ”eldsjälar” som överbelastas, i stället för att smärtpatienterna fördelas på den samlade kompetensen på varje primärvårdsinstans.

Rapporten innehåller också konkreta förslag och rekommendationer på hur problemen kan åtgärdas. Ett är att bygga upp ett nationellt programråd för smärtvården, vilket redan finns för ett antal andra sjukdomar.

Ett annat förslag som ges i rapporten handlar om att förändra arbetssättet genom att nivåstrukturera efter vårdbehov. Nivå ett skulle då vara primärvården och nivå fyra multidisciplinära smärt- och kunskapscentra som ska fungera som stöd för övriga vårdnivåer.

Tre av de brister som lyfts fram tänkte jag gå in lite närmare på, nämligen avsaknaden av ett organiserat samarbete mellan och inom de olika vårdnivåerna samt diagnostik och bemötande.

Nationella riktlinjer och behandlingsrekommendationer är absolut en stor och viktig pusselbit som saknas, men det skapar inte per automatik ett bättre bemötande eller bättre möjligheter att se till helheten i diagnostiken. Att skapa förutsättningar för ett gott bemötande är komplext och består till många delar av subjektiva mått, men det kan nog inte skada att arbetsgivare och chefer börjar ställa mer precisa krav på hur patienter skall omhändertas. Vidare så kräver en helhetsbedömning tid, vilja, ett speciellt tänk, bred kompetens och ofta multiprofessionell sådan – som skall samkoordineras. Vägen dit är heller inte utstakad eller lätt men en god början torde vara att (snabbt) bli bättre på att ta tillvara den reella kompetens som redan finns. Utöver läkare finns det socionomer, arbetsterapeuter, psykologer, fysioterapeuter/sjukgymnaster, naprapater, kiropraktorer och sjuksköterskor med massor av erfarenheter och kunskap på området.

Och utöver kompetens skulle jag vilja påstå att tiden är den viktigaste faktorn. Det är i stort sett omöjligt att få en samlad bild av en smärtpatients situation samt hinna med en klinisk undersökning på under en timme. Vilket är en evighet i primärvårdstid räknat. Tiden är också av betydelse för att patienten ska känna sig sedd och hörd. Som rapporten påpekar flera gånger är långvarig smärta inte att betraktas som ett symtom utan måste ses som flera olika delar som samverkar. Däri ligger patientens upplevelser i allra högsta grad och oftast finns oro, funderingar och rädsla med i bilden. Möjligheten att få diskutera och få förklaringsmodeller i den mån det är möjligt är avgörande för patientens trygghet, förtroende och vidare compliance, oavsett vårdnivå. Något som möjligen kan lösas till viss del med bättre samarbete kompetenser emellan.

När det gäller bristen på organiserat samarbete mellan vårdnivåerna tänker jag att det vore vettigt att (direkt) vidga uppdraget till specialistvården för att kunna användas som understöd till primärvården och således tillvarata existerande specialistkompetens och erfarenhet. Låt de specialistmottagningar, som kan och vill, verka som konsulter och bollplank kring smärtpatienter. Exempelvis genom telefonkonsultationer, teamkonferenser via nättjänster och/eller möjligheten att skriva kortare konsultationsremisser. Åtgärder som skulle kunna betyda att en del patienter med ”lättare” frågeställningar snabbare kan få en adekvat handläggning. En snabbare handläggning ökar i sin tur chanserna att bryta den nedåtgående spiral som allt som oftast drabbar patienter med smärta och värk. Samtidigt frigörs vårdtillfällen i specialistvården för patienterna som verkligen behöver den. Därtill skapar ett sådant utbyte en kontinuerlig möjlighet till utbildning, utveckling och fortbildning. Vi lär helt enkelt av varandra.

Men för att något dylikt ska kunna fungera behövs modeller för ersättning och strukturförfarande utarbetas. Vilket i sin tur kräver att beslutsfattande politiker måste besluta.

I vilket fall hoppas jag att något kommer ske inom kort. För är det något smärtvården behöver så är det verkställda förändringar och åtgärder – igår.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev