Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommentar

Carl-Magnus Hake: Något skaver i prismotiveringen

Publicerad: 5 Oktober 2020, 16:43

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Upptäckten av hepatit C-viruset är en sådan där ett Nobelpris bara varit en tidsfråga, givet det senaste årens otroliga framsteg i behandlingen av sjukdomen och Nobelförsamlingens förkärlek till att belöna insatser inom infektionsmedicinen.

Uppenbarligen finns här också typiska ingredienser som gör insatserna särskilt Nobelvärdiga, som Michael Houghtons envetna arbete för att till slut hitta ”rätt” DNA-fragment hos en hepatitinfekterad schimpans.

I tidigare krönikor har jag efterlyst högre andel Nobelpris med en tydlig klinisk bäring, inte minst för att bättre uppfylla Alfred Nobels sista vilja att belöna upptäckter som gjort mänskligheten den största nyttan. Ur den aspekten är det bara att gratulera Nobelförsamlingen till ett bra val.

Inte minst har alltså supereffektiva direktverkande antiviralerna bidragit till att göra stor mänsklig nytta. I Sverige torde deras introduktion vara ett exempel på hur ordnat införande kan fungera som bäst – inte minst när läkemedelspriserna kan pressas genom konkurrens mellan läkemedelsföretagen.

Jag avundas inte Nobelförsamlingen att bestämma vilka, som flest tre forskare, som har gjort de mest Nobelvärdiga upptäckterna inom ett område. Något skaver dock i prismotiveringen år 2020. Belöningen av Harvey Alters och Michael Houghtons insatser framstår förvisso som helt solklar. Utan deras arbete med att identifiera viruset hade det så klart inte kunnat utvecklas några kommersiella tester för hepatit C och än mindre direktverkande läkemedel.

Frågan är dock hur rätt Nobelförsamlingen träffar när de beskriver Charles Rice som en ”upptäckare” av hepatit c-virus. I pressmeddelandet från församlingen framhålls hans viktiga insats för att slutligen bekräfta att viruset ensamt orsakade sjukdomen. Men när denna upptäckt publicerades 1997 hade man på många håll i världen redan brett screenat blodgivare för hepatit c-viruset i några år, så frågan är hur avgörande beviset för smittan egentligen var.

De viktigare upptäckterna som Charles Rice stått för handlar nog snarare om att han tagit fram modeller för att studera och föröka viruset, vilket i sin tur banat väg för läkemedelsutvecklingen. Först i och med detta arbete och andra forskares arbete inom samma område gick det att på allvar sätta i gång jakten på effektiva läkemedel.

Man kan notera att Harvey Alter och Michael Houghton fick Laskerpriset år 2000 för just upptäckten av hepatit C-viruset. Charles Rice fick dela samma pris år 2016 (efter att de nya direktverkande läkemedlen lanserats) med två andra forskare, Ralf Bartenschlager och Michael Sofia, för att de tagit fram modeller för att studera förökningen av hepatit C-virus och för användning av sådana modeller för att revolutionera behandlingen av sjukdomen.

Enligt Nobelförsamlingen blev upptäckten av hepatit C-viruset ”startskottet för en snabb utveckling av effektiva läkemedel” mot sjukdomen. Men om viruset upptäcktes år 1989 kom de första riktigt effektiva läkemedlen först ett kvartssekel senare i EU, år 2014 – knappast en ”snabb utveckling”. Det skedde flera viktiga insatser på vägen innan några läkemedel kunde tas fram. Dessa kan möjligen, men inte troligen, bli föremål för Nobelpris i framtiden för en av forskarna bakom dessa insatser har nämligen redan fått priset för en annan upptäckt.

Jag anar att valet av Nobelpristagare delvis präglas av att Nobelförsamlingen inte vill att de bara ska framstå som upprepningar av Laskerpriserna.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Carl-Magnus Hake

Reporter

carl-magnus.hake@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev