Linda Berglund: Regionerna avgör hur likvärdig primärvården blir

Det är fortfarande landsting och regioner som ska utforma primärvården, utifrån ”lokala och regionala förutsättningar”. Frågan är hur långt regeringen är beredd att gå för att få ett likvärdigt ”Vårdval Primärvård” i hela landet.

Det var många som med spänning såg fram emot vad Anna Nergårdh och hennes med­arbetare skulle presentera i det andra del­betänkandet i fredags när det handlar om primärvårdens utformning och ett fastläkarsystem med listningstak. Läkarförbundet har drivit frågan om listningstak stenhårt det senaste året och fått med sig flera riksdagspartier.

Svaret från utredningen blev mera utredning. Social­styrelsen får i uppdrag att reda ut var gränsen går för hur många patienter en läkare kan vara fast läkarkontakt för utan att arbetsmiljön blir lidande.

Ända sedan dåvarande social­minister Lars Engqvist (S) presenterade en nationell handlingsplan för hälso- och sjuk­vården vid millennie­skiftet har siffran 1 500 patienter använts som något slags riktvärde, men Anna Nergårdh ville inte låsa sig vid en bestämd siffra. I Norge har allmän­läkar­föreningen som mål att taket ska ligga på 1 000 patienter per läkare. Listningen i Sverige gäller fort­farande på utförare, inte på läkare.

Parallellt med uppdraget till Socialstyrelsen ska Göran Stiernstedts översyn av Lagen om valfrihet och vinstbegränsning också titta på hur många gånger en patient har rätt att lista om sig under ett år. Den utredningen fick nyligen ytterligare ett halvår på sig och ska slutredovisa i juni nästa år.

”En seger för patienterna”, kommenterade Läkarförbundet fredagens betänkande, men påpekar också att de fortfarande vill att patienterna ska kunna lista sig på läkare.

Men för att över huvud taget kunna erbjuda en fast läkar­kontakt krävs betydligt fler allmän­läkare. Hur många som saknas är det svårt att få fram någon exakt siffra på, men i betänkandet föreslås att staten ska betala för 1 250 specialisttjänster på nio år. Bra så, men det kommer inte att räcka.

2012 gjorde Läkarförbundet en enkät där slutsatsen blev att det saknades 1 400 allmänläkare för att klara målet på 1 500 patienter per läkare. Det är sex år gamla siffror. I år uppger fack­förbundet att det behövs 2 700 allmänläkare för att nå upp till kraven på en god primär­vård.

Samtidigt ska till­gänglig­heten öka, med längre öppettider. I delbetänkandet finns det ett resone­mang om att primär­vården ska vara öppen under dygnets vakna timmar. ”Det är rimligt att utgå ifrån att de flesta vård­behov som bör hanteras i primär­vården uppstår eller upptäcks mellan cirka klockan 7 och klockan 22 när befolkningen är som mest aktiv”, skriver ut­redaren.

Den knuten blir det regionernas huvudvärk att lösa. Eftersom förhandlingarna mellan partierna om indelningkommitténs förslag till nya storregioner gick i stöpet hösten 2016 är det för att använda Anna Nergårdhs ord ”21 olika primär­vårds­system” i landet. ”Exakt hur tillgången och tillgängligheten till primärvården ska utformas be­höver anpassas efter invånarnas behov och önskemål och lokala och regionala förut­sättningar”, står det i betänkandet.

Så frågan är hur långt regeringen är beredd att gå för att få en lik­värdig och tillgänglig primärvård i hela landet utan att landstingen protesterar. Den grundlags­stadgade principen om kommunalt självstyre är svår att runda.