”1960-talets doktor hann nog med mer”

När jag drar upp dörren till undersökningsrummet har patienten redan väntat i 15 minuter.

– Man skulle visa det här, säger han trumpet och visar fram ett inplastat körkort.

Han är missnöjd med väntetiden. Jag funderar på om jag ska förklara för honom att jag ägnat de sista åtta minuterna åt att läsa igenom hans journal. Ändå har jag bara skummat på ytan. De senaste sex årens kontakter med kliniken har genererat en kompakt massa av journalnotat.

Jag tar körkortet i handen och bläddrar i minnet, försöker tillsammans med mannen rekapitulera hans sjukdomshistoria. Men vi kör fast i detaljer och jag lyckas inte få någon överblick. Jag ger upp och säger i stället:

– Klä av dig. Så får jag se hur det ser ut.

Tja, varför kom jag inte på det tidigare? Några minuter senare har jag bilden klar för mig och jag kan ge patienten ett behandlingsförslag. Han tinar upp och vi skiljs som vänner. Sen dikterar jag ett långt diktat där jag inte missar att nämna att jag kontrollerat hans id-handling, frågat om rökvanor och motion och kommenterat hans inställning till biobankslagen.

Trots att jag inte hunnit med så värst många patienter på förmiddagen är jag redan trött. I fikarummet träffar jag kollegan Robert som viftar med ett katalogkort i halvt A5-format.

­– Har du sett det här, Sanna?

Det är en journalanteckning från 1968. Anamnes, status och behandling i några få ord. Ändå står allt av värde där. Vi fnissar åt den gamle doktorn, som hade så vacker handstil och ser framför oss hur han satt vid sitt skrivbord i slips, skjorta och vit rock och skrev sina kärnfulla rader. Medan det blåa bläcket torkade kunde han se ut genom fönstret, eftersom ingen dator skymde sikten.

Nuförtiden har Sverige fler läkare per invånare än någonsin, och ligger på tredje plats bland OECD-länderna. Ändå ligger vi näst sämst i antalet läkarbesök per år, och patienterna är missnöjda med att de får för lite tid med sin doktor. Läkarna är missnöjda med att de knappt hinner träffa sina patienter. Att dokumentera, i journalen och i olika register, tar däremot allt mer av vår tid. Men vem har glädje av detta informationsraseri? På pappersjournalernas tid gallrades en del papper ut eftersom. Det var opraktiskt att släpa runt på en tung och tjock journal. Nu finns det inga gränser för vad vi kan spara.

För mycket information blir en säkerhetsrisk när man till slut inte har en chans att hitta det man behöver inom rimlig tid.

När fikarasten är slut rusar jag och Robban in på våra rum för att ge oss i kast med våra datorer igen. Kanske kommer vi också hinna träffa några patienter till i dag.

Men 1968 kunde doktorn nöjt luta sig tillbaka i stolen efter dagens många patientbesök. Kanske passade han på att läsa en artikel i en medicinsk tidskrift. Sen hängde han av sig rocken, utan att behöva läsa mejl, signera i datajournalen eller logga ut, och promenerade ut i solskenet.