”300-klubben samlar den kliniska blickens kungar”

Jag jobbar på ett universitetssjukhus. Det är kul. Både klinik och akademi. Jag kan ta hand om patienter, forska och undervisa. Det är dock skillnad på karriärvägarna mellan universitetet och vården.

Akademiskt finns en väldefinierad stege: Doktorand, doktor, lektor, docent och professor. Kliniskt är det plattare. En läkare blir specialist och sedan överläkare. Överläkare är dock en lönegrad, oftast kopplad till hur lång tid man har jobbat på kliniken. För sjuksköterskor är det ännu plattare: Först legitimerad och sedan kanske specialistsköterska. Om man vill gå vidare efter det kan man välja på chefskarriär eller forska.

Men hur kan läkare och sjuksköterskor stimuleras att utveckla sin kliniska kompetens? Lösningen är … (trumvirvel) … 300-klubben!

Nu tänker vissa av er på 10 000-meters­klubben. Ni har snuskig fantasi. Andra tänker på Club300. Ni är fågel­skådare. Men det jag föreslår är faktiskt ganska likt ornitologernas förening. Vi ska bilda en klubb för alla läkare och sjuksköterskor som har träffat fler än 300 olika dia­gnoser. Klinikernas svarta baskrar! Proffsen i patient­nära arbete! Kungarna av klinisk blick!

Jag tänker att alla har en loggbok. Varje gång man träffar en patient med en dia­gnos som man inte tidigare träffat, så skriver man upp den i sin bok och en närvarande kollega får intyga med en signatur.

I början kommer det att gå fort. Under första veckan på praktiken eller AT kommer man säkert upp i 50 diagnoser. Hjärtsvikt, stroke, diabetes, höftfraktur … Men efterhand kommer det att gå långsammare. De flesta patienter har vanliga diagnoser. Det är därför de kallas vanliga.

Efter 200 diagnoser får man bli hangaround till 300-klubben.

Liksom ornitologerna har Bird Alarm, ska vi in­föra ett larm i form av appen SOS (Super­Ovanlig Sjukdom), där man får reda på om någon udda dia­gnos finns i när­heten. Om jag till exempel har en patient med Wiskott-Aldrichs­ syndrom och lägger ut detta på SOS, så kan jag räkna med att 25 uppspelta kollegor hänger i mottagningskorridoren inom en kvart. Detta är ju också ett sätt att göra patienter med udda, förbisedda sjuk­domar mer populära.

Givetvis kommer 300-klubben att ha nationella kongresser där man träffas och jämför sina loggböcker och ödmjukt skryter om att man under året diagnostiserat både en Killian-Jamieson-divertikel, akrocefalosyndaktyli typ V, Kallmanns syndrom och nekrotiserande sialometaplasi. Höjdpunkten är den årliga middagen i Blå hallen där årets nytillkomna medlemmar leds ned för stora trappan till Fanfare for the Common Man. Sedan får man ta en selfie mellan Gabriel Wikström, Sineva Ribeiro och Heidi Stensmyren.

Medlemskap i 300-klubben kommer givetvis att vara ett starkt kort i löneförhandlingarna. I stället för att säga: ”Jag har jobbat här i tio år, jag vill ha 200 kronor mer i månaden”, kan man säga: ”Jag är med i 300-klubben, jag vill ha 2 000 kronor mer i månaden”.

Så vad säger ni? När börjar vi?

HENRIK WIDEGREN