Krönika

Sara Heyman skriver om hur hon som förstagångsmamma högst sannolikt skulle ha börjat gråta av tacksamhet om vården hade kommit in i hemmet.

"I ett slag har en epidemiolog blivit tuffare än en thorax­kirurg", skriver Henrik Widegren och försöker hitta fler ljusglimtar i pandemimörkret.

”Nu vågar både politiker och administratörer prioritera, och patienterna accepterar det. Det tycker jag är hoppfullt”, skriver Susanna Sandberg.

Det är inte ni som behöver stå öga mot öga med Sandra med kraftiga smärtor som inte får analgetika, eftersom det inte hinns med, skriver Sofie Naredi.

”Patienten kan ju anmäla oss men inte tvärtom – det är inte fair play!” Linus Källgård minns en gammal handledare.

Adel Abu Hamdeh skriver om det till synes oförenliga i att vården både blir mer kommersialiserad, och mer byråkratiserad.

”Åker vi på kurs hittar vi en dammig kavaj längst in i garderoben som katten byggt bo i. När vi får på oss jobbkläderna ser det jämförelsevis fräscht ut för dem som känner oss”, skriver krönikör Susanna Sandberg.

”Det fick ju ingen praktisk betydelse för de eländiga barnen, för vi gav ju dem inget mer än ett leende och det blev de inte mättare av”, skriver Annika Janson.