Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Allmänläkarens styrka är också en förbannelse”

Publicerad: 6 oktober 2017, 08:00

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Foto: Linnea Rheborg/Bildbyrån


Det hade inte gått lång tid sedan senaste läkar­besöket. Nu sökte hon återigen på grund av smärtan i foten men berättade att hon även var orolig för hjärtat. Som ny AT-läkare på vårdcentralen hade jag till skillnad från mina äldre kollegor långa besökstider. Foten inspekterades och palperades noggrant. Minutiöst lyssnade jag på hjärta och lungor. Jag noterade samtidigt att hon iakttog mig. Det var som om även jag blev undersökt. ”Du var då en synnerligen noggrann läkare”, förklarade hon när undersökningen var utförd.

Jag fann inget avvikande och hade ingen ny behandling att erbjuda. Besökstiden var ännu inte förbrukad och vi hade tid att småprata. Inget viktigt sades under de minuterna; ingenting som hamnade under rubriken ”anamnes” i journalen eller som har etsat sig fast i mitt minne. Men vi var båda genuint intresserade av vad den andra hade att säga och vi hade trevligt.

Ibland önskar jag att allmänläkare blir bättre på att framhäva sin egen förträff­lighet.

Innan vi skiljdes åt beklagade jag att jag inte kunde hjälpa henne med mer än ett ”lugnande besked”. Men hon var till min förvåning ändå nöjd. ”Jag ska rekommendera dig till min väninna”, sa hon. ”Hon är till och med en värre hypokondriker än jag!”

För de flesta av oss är en viss oro för hälsan befogad. Ingen är utan kroppsliga besvär som skulle kunna vara symtom på sjukdom. Inte sällan kan denna oro, i kombination med bristande tillgänglighet i primärvården, driva människor till akutmottagningen i ”onödan”.

För att en läkare ska kunna härbärgera patientens oro för sjukdom krävs hennes tillit. Det krävs att ett ömsesidigt förtroende byggts upp med läkarens välvilja och kompetens som grund. Det kan ta tid och inte sällan behövs flera möten. Fördelen med kontinuitet är inte bara att läkaren får djupare insikt i patientens sjukhistoria, utan även att läkare och patient lär känna varandra.

Det hjälper läkaren att, hos den enskilda patienten, kunna skilja på övergående krämpa och farlig sjukdom. Det är ingen lätt uppgift. Tror man det kan en tids arbete på vård­cent­ral ha en ödmjukande inverkan. Det kräver också den breda medicinska kunskap som finns hos de tusentals allmänläkare runt om i landet som är särskilt skickliga på detta.

En av allmänläkarnas styrkor, deras prestigelöshet, är också en förbannelse. Det är en egenskap som är en fördel för kommunikationen mellan patient och läkare och för samarbetet i multiprofessionella team, men en nackdel när politiker ska övertygas om hur resurser ska fördelas.

Sirenerna från sjukhusets korridorer varnar oupphörligen om personal- och platsbrist och fångar politikers och allmänhetens uppmärksamhet. Men sjukhuset påverkas av vad som händer på vårdcentralen. När primärvårdsdammen inte håller för patientflödet översvämmas specialistsjukvården nedströms. I det fallet är det betydligt mer effektivt att stärka dammen än att hantera alla enskilda översvämningar var för sig.

Ibland önskar jag att allmänläkare blir bättre på att framhäva sin egen förträff­lighet.

ADEL ABU HAMDEH

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev