Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Allt fanns även uppe i norr – utom sjuksköterskor”

Publicerad: 16 Oktober 2015, 05:55

Bemanningssjuksköterskan Birgitta Stiefler om att få se hela Sjukvårdssverige och längta efter bättre villkor för sjuksköterskor.


Ämnen i artikeln:

Norrbottens läns landstingGällivare sjukhus

En av de roliga sakerna med att arbeta som bemanningssköterska är att jag kan få se mig om i vårt avlånga land. Under våren och sommaren har jag varit på Gotland tre gånger, och när jag blev tillfrågad om vad jag ville göra till hösten sa jag spontant att jag ville åka så långt norrut det gick. Jag har tidigare inte varit längre upp än Skellefteå så när jag fick ett erbjudande om att åka till Gällivare sa jag ja direkt.

För mig skulle det bli lite av en exotisk resa, så en söndag satte jag mig på flygbussen i Lund och åtta timmar senare stod jag klockan elva på kvällen utanför akuten på Gällivare sjukhus för att hämta ut min nyckel till boendet jag skulle ha den nästkommande veckan.

Innan taxin körde vidare mot nya mål bland massiva barrskogar hann jag fråga var närmaste affär låg så jag kunde få tag på lite frukost dagen därpå innan mitt första pass av sju, på lika många dagar, skulle börja.

Även om det var mycket som var likadant, som diagnoserna och det faktum att man även uppe i norr hade varit tvungen att dra ner på vårdplatserna på grund av sjuksköterskebristen, så var det också mycket som var annorlunda.

För det första så fick jag spetsa mina öron lite mer när vissa patienter pratade, för dialekten som hade stora inslag av finländska var inte alltid så lätt att hänga med i. Och det var viktigt att jag artikulerade mer än jag brukade för även om min skånska är relativt sofistikerad så blev det vissa språkförbistringar.

Min största fascination var dock avstånden. Sjukhuset hade ett samarbete med Kiruna, Luleå, Kalix och till och med Umeå som låg 500 kilometer bort.

Första passet jag arbetade kom det en patient som blev flyttad från Umeå. Jag hisnade över de geografiska sträckorna och kunde inte annat än skämmas lite över de korta avstånd vi har i Skåne. Med 8 000 invånare i Gällivares tätort och en akutmottagning som var öppen dygnet runt gick mina tankar till mina hemtrakter där man under sommaren nattetid bara haft Malmö akutmottagning öppen (förutom strokepatienter och thoraxpatienter).

Malmö akut har servat lite mer än 600 000 invånare och jag undrade hur det egentligen var möjligt.

Allt fanns uppe i norr fast bara i mindre format, men det som inte fanns var sjuksköterskor. Jag frågade vart de som slutade tog vägen, och jag fick samma svar som på alla andra ställen jag varit på: kommunen. Jag undrar när SKL ska vakna från sin fantasivärld och se verkligheten så som den är. Det är bara att se sig omkring från norr till söder och fråga ute på enheterna vad som behöver göras för att vi ska stanna kvar.

Jag hade i och för sig blivit avsevärt begränsad i mina jobberbjudanden och kanske inte fått chansen att uppleva ett annorlunda och härligt Norrland, men jag avstår gärna från det om vi äntligen kan bli tagna på allvar när det gäller lön, arbetsvillkor, arbetsmiljö och ökad chans till utvecklingsmöjligheter.

BIRGITTA STIEFLER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev