Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Att ingen längre berättar historier är ett bekymmer

Publicerad: 1 juni 2013, 05:30

Var ska man börja om inte från början och som så ofta är starten på en berättelse en konflikt med det fullkomliga.


Så när två anställda inom ambulanssjukvården sparkas för brister i arbetet samt eventuell rasism tror jag det sätter fingret på något mer. Jag tror att det är avsaknad. Av ledarskap, av medvetenhet, av dialog.

Då saker och ting sällan uppstår av sig själva kan det finnas en stor grund till oro. På min arbetsplats har vi sällan, läs aldrig, samtal om etik eller moral, ändå är vi ofta i konflikt med både det ena eller andra. Förr var det muntliga berättandet vid lägerelden väsentligt och är sedan länge ersatt av det skrivna men att berätta något med ett medvetet budskap är lika viktigt nu, helt enkelt för att vi kan lära oss något.

Om du har läst Att döda ett barn av Stig Dagerman har du säkert fått ut lika mycket eller mer av trafik­säkerhet än ständiga informationskampanjer och Primo Levis Är detta en människa? har kanske påverkat och upplyst dig mer om hur det var i koncentrationslägren än något annat.

Det skrivna ordet berör och tanken är att våra nya insikter ska göra oss till bättre människor, förvisso också vetenskapens uppgift, men litteraturen har många saker som inte hårda fakta har. Förutom att enga­gera är det upp till varje läsare att själv besvara och reflektera över de frågor som en berättelse kan väcka. Men har vi tid att läsa? Det får andra svara på, men jag har en känsla av att vi inte längre har tid att mötas. Kvar är de sociala medierna och kanske är de vår tids lägereld, ständigt brinnande, där man kan snubbla in i en diskussion om vad som helst, när som helst och enkelt kan lämna när det inte behagar.

Vad jag efterfrågar är inte ett minskat ansvar utan att belysa att det åligger ett ansvar, att strukturera, att lyfta fram och att vägleda. Visst är det en chefsfråga men också en fråga om hur tyst kunskap ska tas tillvara, den som också är med och formar och som är näst intill omöjlig att få ner på papper. Att ingen längre berättar historier, bjuder på resonemang eller alternativ på lösningar i dialog är ett bekymmer. För hur ska vi veta vad som är rätt eller fel eller förstå oss själva i vårt sammanhang?

Just i denna tid, det är vår och fägring, är frågan som mest aktuell. Förgänglig­heten märks och som med våren är det också med kunskap. Plötsligt är den borta och vi får lära nytt eller lära om. Det är även en tid då studenter förbereder sig på livet efter examen och fullmatade är på väg ut till oss i yrkeslivet. Jag undrar hur vi kan tillvarata­ den akademiska tonen, den medvetna hållningen, som studenterna har med sig, så att vi blir de professionella medarbetare vi alla vill vara.

Jag tänker på delar av Tran­strömers dikt Ur en afrikansk dagbok:

Studenten läser i natten, läser och läser för att bli fri
och efter examen förvandlas till ett trappsteg för näste man.
En svår passage.
Den som är framme har en lång väg att gå.

Nu går vi tycker jag.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev