Petra Hedbom: Dags för lite avdiagnostisering

Sju till tio år. Så lång tid tar det innan behovet av specialister inom allmänmedicin är täckt, enligt några av de regioner som svarat på den enkät som Dagens Medicin har gjort. Sju till tio år, det är ganska lång tid.

Med den pågående omställningen till nära vård är det knappast en vild gissning att behovet kommer att öka ytterligare. Och just finansiering för ytterligare ST-tjänster i allmänmedicin, närmare bestämt 1 200, är en av punkterna som finns på professionens önskelista inför stundande primärvårdsreform.

Önskan trängs med en rad andra som Dagens Medicin har samlat in. Statsrådsberedningen har tidigare flaggat för att en primärvårdsproposition skulle kunna komma i december. Då hade det blivit en vältajmad julklapp. Nu lutar det åt att det i stället blir ett nyårslöfte om något som komma skall.

En av dem som har stora förhoppningar på omställningen till nära vård är Jörgen Månsson. Han sitter i det nationella Primärvårdsrådet vid SKR och berättar i en artikel om varför rådet som sitt första fokusområde har valt över- och underdiagnostisering. De vill lyfta vad det faktiskt innebär när gränsen mellan sjukt och friskt flyttas samtidigt som vi får läkemedel som sätts in redan vid risk för sjukdom. Blodtryck, blodsocker och blodfetter är några exempel på där gränsvärden krupit nedåt.

Det är ingen lätt sak att uppmärksamma en patient på att hen är nära att utveckla diabetes utan att skrämmas. Men om syftet är att uppmuntra någon att ändra sin kost eller sluta röka så tror jag inte att ord som prediabetes eller riskzon leder långt. Som en företrädare vid en vårdcentral som arbetar väldigt folkhälsoinriktat berättade för mig nyligen – ”De flesta av våra patienter blir inte sporrade av att höra att de har ett blodsockervärde på gränsen till diabetes. De vill berätta om hur de mår och få stöd i att må bättre, inte skrämmas av några värden”.

Självklart måste hälso- och sjukvården sträva efter att minska riskerna att människor utvecklar sjukdomar. Men det är värt att fundera över vad det innebär för en individ att få den där nästan-en-diagnos-stämpeln. För många patienter kan ett högt kolesterol upplevas som ett sjukdomstillstånd i sig och leda till stor stress och ett obehag. För andra kan det säkert vara moroten till att sluta med chipsen och spendera kvällen på motionscykeln.

Internationellt diskuteras begreppet de-diagnosis en hel del, det vill säga att ta bort en diagnos när en person inte längre ligger i riskzonen. Kanske ska hälso- och sjukvården bli bättre på att avdiagnostisera, så att onödiga sjukdomsetiketter och läkemedel inte bara hänger sig kvar? Det sätter jag upp på min önskelista.