Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”De får fortsätta jobba trots att de helt saknar empati”

Publicerad: 10 December 2013, 12:13

Egentligen vill jag inte skriva det jag kommer att skriva.


Hellre vill jag fokusera på något positivt, glädjande eller upplyftande såsom ett mirakel, ett sådant ögonblick vi någon gång ibland får lyckan att vara med och dela. Som till exempel den där natten­ när vi åkte till en ung kvinna med en svårare­ huvudvärk. Som när vi kom fram stod på alla fyra i sitt vardagsrum, på väg att föda sitt andra barn.

Huvudvärk? Nej, men huvudet syntes och värkarna var kraftiga. Man får medge att det var kreativt tänkt av den larmoperatör som skickade oss på uppdraget. Några svettiga minuter senare fylldes den tidiga morgonen av barnskrik från en välmående gosse. Eller ta för all del den gången när en liten pojke på tre år föll ned i en gammal bortglömd gödselbrunn och som räddades till livet av sin syster. Hon var bara något år äldre än han, ändå lyckades hon dra upp honom från en annars olycklig utgång. Jag undrar om hon någon gång kalkylerade med att hon faktiskt själv hade kunnat trilla i när hon utförde sitt stordåd.

För att inte glömma det där som hände på parkeringsplatsen, ­eller i den där lägenheten, på den där motor­vägen, eller i den där osannolikt vackra­ gryningen. Men jag kommer inte undan. För det finns lika många gånger där vår medverkan faktiskt lett till tråkiga ­erfarenheter för dem som ringt nödnumret. Det kan vara utebliven hjälp eller att någon blivit dåligt bemött, avvikelser som tenderar att öka enligt Riksrevisionen och som kan rendera i vårdskador.

För mig är det värsta att en viss del av dessa arbetsinsatser är sprungna ur en medvetenhet, ur en ovilja och total avsaknad av empati och många av dem skulle kunna förhindrats. För om man vill är det lätt att följa spåren av dessa fåtal individers upprepade beteendemönster: I bemötande, kränkningar mot kollegor, avsteg från behandlingsriktlinjer. Faktiskt också ren och skär okunskap.

Enligt en studie är utövarna av detta oprofessionella beteende cirka 1–5 procent av personalen. När vi diskuterar detta på en kurs i patientsäkerhet känner vi alla till sådana här personer som utmärker sig på detta sätt, de finns på de flesta arbets­platser och kan jämställas med en het potatis som ingen vill ha i knäet. Dessutom ökar risken för felbedömningar och misstag för de ­andra 95–99-procenten, sådant som, förutom ­lidande, kan öka både vårdtid och kostnad.

Den mycket berättigade fråga som måste ställas är varför dessa personer ­tillåts fortsätta hålla på? Trots allt finns det en reglerande lag och en bunt styrdokument. Vårdgivaren har nämligen ett ansvar att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg om det finns skälig anledning att någon kan utgöra ett hot mot patientsäkerheten. Hur ofta görs detta, kan man undra? Och om det inte görs, räknas organisationen som medskyldig när det går fel? För ingen vill väl råka ut för en vårdskada eller riskera sin hälsa för att en verksamhet som är till för att hjälpa, brister i sina åtaganden?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev