Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Den vita snön påminde om en gigantisk läkarrock

Publicerad: 27 april 2013, 05:30

Det är den elfte april och utanför mitt fönster virvlar snöflingorna i den iskalla vinden. Det är kallt, kallt, kallt. Samtalsämnet på Facebook och i fikarummet rör en sak: När kommer våren?


Läser om en kvinna som säger sig till och med ha drabbats av snöskräck. Fast sedan inser hon att det är den vita färgen hon är rädd för, eftersom hon lider av läkarskräck. Naturen tycks henne insvept i en gigantisk läkarrock.

En googling på läkarskräck, ”white coat fear”, ger över 5 000 träffar. Hörde på radion att till och  med hundar kan lida av det.

Men hur kan man vara rädd för en helt vanlig doktor?

Klockan två hade han tid, ser jag på mottagningslistan. Nu är han är inte här och klockan är kvart över. Jag går ut till receptionen och viskar till sekreteraren i luckan:
– Har du sett till herr Y?

Hon skakar på huvudet.
Nej, herr Y har inte synts till. Han hade egentligen tid i går men dök inte upp då heller.

Jag och sekreteraren tittar på varandra och suckar. Resursslöseri, tänker vi. Jag går tillbaka till mitt rum. Slår upp remissen. Hmm. Remittenten verkar angelägen. Jag tittar på klockan.

Enligt Vårdbarometern har 1 procent av dem som valt att inte söka vård när de behövde det ha gjort det på grund av läkarskräck. 38 procent ”ville vänta ett tag”. 4 procent ”ville inte vara till besvär”.

Alla känner vi till någon som väntat för länge fast den bruna fläcken fanns där, och sen var det för sent …

Det visar sig att herr Y hade varit på mottagningen tidigt på förmiddagen, och blev då erbjuden tid klockan två, eftersom han hade uteblivit dagen före. Men nu är han som bortblåst. Mysteriet måste få en lösning. Jag ringer helt enkelt upp herr Y, som jag aldrig har träffat. Han är hemma i bostaden.
– Du, det är lite mycket nu, förklarar han.
– Men du hade ju tid här klockan två? Jag har svårt att dölja min irritation.
– Bussen gick hem klockan ett.
– Går det inte fler bussar?

Han svarar att han hellre kommer nästa vecka. Det drar kallt från fönstret. Jag drar min rock tätare om mig, och suckar. Hur tillmötesgående ska man vara egentligen?
– Jag kollar om vi kan fixa en tid till jouren i morgon. Jag ber en sköterska ringa upp.
– Uhum, grymtar herr Y, glad att få lägga på.

Jag har svårt att släppa Y:s ointresse. Har ju tillbringat de senaste tjugo åren i sjukhusmiljö, först som student och sen som läkare. Inget att vara rädd för. Jag har till och med varit patient några få gånger, det har också varit trevligt.
Då dyker det upp ett avlägset fragment längst bak i minnets vindlingar. Jag var tjugo år. Åkomman var obetydlig, men det visste inte jag. Jag satt avklädd, redo för undersökning.

Blodtrycksmanschetten klämde på armen.
– Du sprang uppför trapporna va? Ditt blodtryck är lite högt, sa sköterskan och blinkade till mig.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News