”Det är dags för mig att be er alla om förlåtelse”

Det är både rörande komiskt och allvarligt.

Jag tänker på hur vi har det med vår egen ångest att göra fel. För varje individ där vi inte förmår göra vårt bästa, vilar insikten om misslyckandet tungt. Patienter och anhöriga berättar om behovet av upprättelse. Att få en ansvarig människa att erkänna att fel har begåtts. Att någon ber om förlåtelse. Ja, ska det vara för mycket begärt? Jag tänker på mina egna misslyckanden. Såväl de undvikbara som de där jag inte kunde ha gjort annorlunda – med det jag visste då.

Och om vi är så rädda att göra fel, att vi knappt för oss själva kan erkänna det – hur ska vi kunna hantera att säga förlåt till våra patienter?

Det funderar jag på när jag går in i hissen på morgonen. Jag törnar emot en patient. Vi vänder oss om och möter varandras blickar och säger – samtidigt – förlåt!

Och med allt detta i mitt sinne tänker jag att det är dags. Dags att utsträcka mitt förlåt till dem som aldrig fått höra det. Till dem som behöver upprättelse. Till dem som lidit skada på grund av vården.

Jag vill säga förlåt till dig, som trots mina svamlande försök till förklaringar om din mammas sjukdom hade tålamod med mig och fortsatte att behandla mig som en kompetent läkare. Förlåt. Och tack!

Jag säger förlåt till alla dem som sitter länge i telefonkö bara för att få veta att tiderna är slut när de äntligen kommer fram. Förlåt alla ni som hamnar mellan remissinstanserna och inte känner att någon bryr sig om just er. Och förlåt oss för vår oförmåga att få våra politiker och högsta chefer att förstå hur deras beslut drabbar just dig.

Jag vill be om förlåtelse för de gånger jag inte har orkat göra mitt bästa, när jag har varit för trött, haft för bråttom, prioriterat fel. När jag har tänkt att det där får någon annan göra…

Förlåt för de klumpiga orden som ibland kommer, trots att jag har tänkt säga något helt annat. Jag ville inte såra. Förlåt alla ni som aldrig fick höra att vi har gjort fel. Att det var vårt ansvar. Att vi kunde ha gjort bättre men inte gjorde det.

Och förlåt för alla blickar som dagligen vänds bort, för alla händer som drar sig undan, för alla dövöron som slås till. Förlåt för alla gånger som jag själv har vänt bort blicken, för stressad för att möta dina frågande ögon.

Förlåt för att vi glömde. För att vi inte lyssnade. Inte tog dig på allvar. Förlåt oss för vår ofullkomlighet, våra svagheter och vår feghet när vi borde orka vara de starka. När du som är i underläge i stället får vara den med mod och styrka. Förlåt oss att vi ibland sätter oss själva i främsta rummet så att det går ut över dig.

Förlåt oss för att vi har så svårt att lära oss av våra misstag. Och tack för att vi varje dag får chansen att göra rätt och bli lite bättre.