”Det är inte personalens behov som är det primära”

En dag läste jag i tidningen om Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som hade granskat ett vårdboende i Lund. Anledningen var att det hade gjorts en anmälan att man uppmanat de äldre att använda den blöja de hade på sig så man slapp sätta dem på toaletten. Det är ett förfärligt agerande som berövar den enskilde individen sin integritet och sitt självbestämmande.

Tyvärr blev jag inte särskilt förvånad även om jag blev upprörd, för jag har varit med om detta på många olika ställen när jag har arbetat. Det är långt ifrån kutym, men alldeles för frekvent för att säga att det var en tillfällighet på vårdboendet just i Lund.

Jag kommer inte i dagsläget ihåg vad enhetschefen replikerade på anklagelsen, men jag kommer ihåg att jag blev lite matt inombords av bortförklaringarna.

Som sagt är det inget jag inte varit med om, och jag har blivit lika illa berörd varje gång.

Jag har funderat över vad det är som gör att man säger så till en annan människa. Handlar det om att man är dåligt bemannad? Kanske i vissa fall. Handlar det om att man inte har lust? Alldeles säkert, för oftast upplever jag att patienter är tunga, kanske behöver de lift vid förflyttning eller är de kanske svårhanterliga på annat sätt.

Jag har hört av undersköterskor: ”Jag orkar inte”, och ”Det tar så himla lång tid”. En tid som de faktiskt har eftersom det är deras arbete att utföra dessa uppgifter. Vårdpersonalen har betalt för att hjälpa människor som inte längre har förmågan att utföra och hantera saker i sitt personliga liv. Det är lite av vad hela vårdyrket går ut på, och jag förundras över att människor inte har koll på detta när de söker sig dit.

Jag vet också att det kan handla om bristande bemanning, för visst har jag mer än en gång blivit förfärad över hur dåligt bemannade vårdavdelningarna är, speciellt nattetid.

Ett äldreboende jag var på arbetade fyra undersköterskor på 130 patienter. För att hantera de tunga patienterna och sina ”rundor” nattetid gick de ihop två och två, vilket i förlängningen betydde att det var avdelningar som inte var bemannade under dessa tider.

Hur tänker man ur patientsäkerhetssynpunkt när man som arbetsgivare tycker att det är okej? Det handlar inte bara om att de äldre får ligga och göra sina behov i blöjan, utan även om hur man hanterar de dementa som är oroliga, vandrar eller behöver extra stöd när mörkret faller på.

Som dagsjuksköterska har jag ofta fått till mig att vissa behöver sömntabletter eller lugnande då de blir oroliga nattetid och personalen har ingen möjlighet att ta hand om dem. Vid varje tillfälle har detta gjort mig upprörd eftersom personalen utgår från sina behov, inte patienternas.

Mitt svar brukar vara att de får säga till sin chef att det behövs mer personal, vilket inte har gett mycket effekt. Det är bra att sådant här kommer fram, men tyvärr är det dagens sjukvård. Den vi har lust att betala för.

BIRGITTA STIEFLER