Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Det är inte vi läkare som hindrar digitaliseringen”

Publicerad: 17 November 2017, 09:00

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån


Det finns en liten serieteckning som jag sett förr. Två stenåldersmänniskor drar en tungt lastad låda med stenbumlingar. En tredje skäggig och skinnklädd man erbjuder dem två hjul att sätta under lådan så att den skulle förvandlas till en vagn. De två första viftar avvärjande. De har inte tid med förändringar, de måste arbeta.

När vi nu ser teckningen i Powerpoint på en planeringsdag griper den tag i mig. Stenarna kan jag namnge: vi saknar sjuksköterskor, vi har köer till återbesök, ont om vårdplatser och vi försöker hitta rum för det som ska göras.

Jag vet också var min arbets­glädje bor. Skidåkaren Ingemar Stenmark brukade beskriva att han drevs av drömmen om det perfekta åket, inte av medaljerna. Jag tror jag förstår. En dag av flyt på mottagningen eller akuten gör mig lycklig. Jag söker känslan av att ha gjort ett bra jobb med en patient och familj, att vi tillsammans finner vägar i en svår situation, eller kan lugna och förmedla trygghet.

Är jag en dum stenåldersman, en bakåt­strävare?

Så om jag emellanåt surar och pekar på de där stenarna och säger att vi borde ta oss an dem först? Jag gör det för att jag vill hålla fokus på det som är vår uppgift; att dra kärran framåt och träffa sjuka barn. Tusen förändringar samtidigt tröttar, vi vill bara vara i fred och arbeta. Är jag en dum stenåldersman, en bakåt­strävare som inte ser vad nya tankar kan tillföra?

”Sjukvården har ett osunt beroende av läkarna”, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier. Han vill ha mer digitalisering och mer patientstyrd vård. Kruxet för Ekholm är, tänker jag, att det vill jag också. Det är inte vi läkare som står i vägen för digitaliseringen. Vi ser nyttan av både digitalisering och starka och aktiva patienter.

En kollega arbetar med barndiabetes på västkusten. Hon kopplar upp sig med en knapptryckning när hon vill tala med sina patienter via portalen 1177.

– Det är hur smidigt som helst för både familjen och mig, vi har en stor andel nätbesök numera, berättar hon.

Perfekt. Vi är redan super­tekniska på mottagningen där familjerna laddar upp barnens insulin­pumpar och glukossensorer. Vi lägger under­visnings­materialet på nätet efter decennier med A4-pärmar. Vi mäter resultat simultant via ett kvalitetsregister på nätet. En pappa utvecklade en riktigt bra applikation för insulin­ordinationer, och en mamma har just gjort en kokbok.

Ibland behövs det vanliga besök, för att mäta, väga, ta blodprov, blodtryck och kolla ögonen. Men ofta kan vi träffas på nät­besök. Familjen slipper komma till sjukhuset och vi ser samma data kring insulindoser och sockervärden. Vi får möjlighet till snabb återkoppling och sluter loopar i vårt gemensamma lärande: Hur blev det med de där förändringarna vi kom överens om när Kalle var här på sjukhuset i onsdags?

I Stockholms läns landsting har våra ambitioner om videobesök strandat på seg och trög mjukvara med omständlig bokning. Om ni inte berättar det för någon kan jag avslöja att jag inte så sällan skippat alla försök till korrekt inloggning på videosamtal och i stället använt Facetime. Patienterna tycker inte att det är ett dugg konstigt eller sekretess­vidrigt.

Nej, det är upphandlingsregler, brand­väggar, avtal och blandad teknisk oförmåga som står i vägen för digitaliseringen. Inte doktorer. Vi gillar (oftast) förändring.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev