”Det är många segrar, varje dag”

Kungsgatan i Stockholm, 7 maj 1945. Från fönstren singlar papper och girlanger. Nere på gatan samlas jublande människor. De skrattar, gråter och omfamnar varandra.

Jag var förstås inte där. Men pressklippen, bilderna och berättelserna ger oss en aning om glädjen den där dagen för precis 75 år sedan. Kriget var äntligen över.

Man kan fundera på om coronatiden skulle kunna få ett liknande slut. Jag tänker mig sjukvårdspersonal som, liksom i slutet på en sentimental amerikansk actionfilm, i slow motion tar av sig handskar och munskydd, omfamnar varandra (äntligen får man) och tillsammans går bort från sjukhusbyggnaden. Vi klarade det!

Typ så. Men coronatiden får förstås inget sådant slut. Den mest intensiva perioden kommer sannolikt långsamt klinga av och sömlöst följas av en debatt om ansvar, om vad som var rätt att göra och hur man borde gjort. Kanske följer mindre vågor av smittutbrott. Rapporteringen om pandemin kommer gå över i rapportering om de oräkneliga och förfärliga konsekvenserna.

Debatten om ansvar är förstås nödvändig. Jag undrar till exempel hur den tidigare regeringen tänkte när den 2013 mottog en utredning med namnet ”Tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser”, som ringade in en rad allvarliga problem.

Eller när Socialstyrelsen ropade som inifrån en stängd byrålåda när myndigheten i en analys 2012 konstaterade att majoriteten av landstingen skulle ”få svårt att bedriva verksamhet vid en allvarlig händelse som sträcker sig över en vecka, beroende på dålig lagerhållning och oklarheter om externa leveranser kan ske”.

En annan fråga att ta tag i en gång för alla är hur situationen med villkor som gör att sjuksköterskor i stor skala lämnar akutsjukhusen får fortgå.

Men det är förstås roligare att se framför sig ett slut där visiren kastas upp i luften. Kanske kan man i stället se varje liten framgång som en seger.

Kanske är det ett litet Kungsgatan varje gång en patient inte längre behöver vår hjälp för att syresätta sig, och vi kan klippa id-bandet och skicka hem patienten till en väntande familj. Visst är det ett vunnet slag när en patient som klarat sig igenom många dygn av intensivvård får bort sin trakealkanyl och kan börja prata? Och en samarbetsseger är det väl när en trött undersköterska inte behöver hasta ner till Pressbyrån och köpa en lika trött wrap, utan kan värma mat som en restaurang har skänkt till avdelningen.

Häromdagen hämtade jag en patient från akutvårdsavdelningen, ava. Hon hade förts dit i en säng, orkeslös och i behov av mer och mer syrgas. Jag hämtade henne i en rullstol. Hon behövde bara tre liter syrgas, och hon hade packat ihop alla sina saker själv. Hon skämtade om att kaffet på ava inte var något vidare. När vi gick genom korridoren stod personal och vinkade av henne.

Det är många segrar, varje dag.

Sara Heyman
Till vardags journalist på Dagens Medicin, men jobbar nu i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus.