Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag23.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Det är väl precis det som är tjusningen med jobbet”

Publicerad: 23 Oktober 2015, 06:05


Den vanligaste frågan vi får när vi kommit fram på ett ärende är om det har hänt något. Och det har det ju, vi får bara inte säga vad, men ofta förvånas människor att det som sker, sker i deras närmiljö. Men det som händer, händer överallt och något händer alltid någonstans. Frågan är varför något sker men den frågan rår vi inte alltid på.

En annan reflektion är att många vill att jag ska berätta om en vanlig dag. Jag skulle kunna svara att vanliga dagar inte finns, att alla vanliga dagar är lika ovanliga. När jag svarar så möts jag av viss förståelse och ett leende, där leendet i sin tur efterföljs av en vädjan till att ändå försöka berätta om hur det är. Då kan jag säga att det ibland är som det är, varken mer eller mindre och att andra gånger är det inte alls så. Men vad de egentligen vill veta är: Vad är det värsta du varit med om? Vissa frågar till och med rakt ut. Aldrig att jag fått frågan: Vad är det bästa du varit med om?

Det bästa är ju självklart att få göra skillnad, därtill alla möten och samtal om allt mellan himmel och jord, tilliten som ges, inblickarna i främmande människors liv och inte minst alla skratten. Som när kollegan skulle fråga efter vägen, rullade ner rutan och råkade sätta armbågen rakt på el-knappen varvid rutan gick upp igen så att huvudet klämdes och ett ”ajsom” utropades, ja jisses vad vi skrattade då. (Och ja, den ”kollegan” var jag men den bjuder jag på).

Men vad är då det värsta?

Barn. Natur­ligt­vis är det barn. Men det är inte vad man ser, hör, känner eller vad man luktar som är det värsta. Det är vad man aldrig kan utföra. Otillräckligheten. Att komma för sent för att kunna ha någon inverkan eller påverkan. För mig är det det värsta.

Eller för all del när vi kommit fram på ett uppdrag, kliver ur bilen och någon som jag snabbt passerar – och som jag kanske inte tar så stor hänsyn till just då därför ens fokus är på det som kommer – säger i stark förtvivlan ”Vad har jag GJORT? Vad ÄR det JAG HAR GJORT?” och vi ännu inte mött vad vi är på väg att möta men har starka misstankar om att det som kommer att möta oss på något sätt har tystnat, eller är på väg att göra det, på väg att passera vidare in i det väldiga, på väg bli en del av historien.

Och det är väl precis det som också är tjusningen med det här jobbet, skiftningarna, att det sällan är monotont. Jag valde det här yrket av många skäl. För att stilla min egen nyfikenhet, för utmaningen, äventyret, dramatiken. För människorna och omtanken. För mig själv. För bekräftelse. För nyttan. För farten och för acceptansen. Jag ville veta var sirenerna tystnade, vad som dolde sig bakom. Ibland har jag undrat om det var yrket som valde mig men så är det ju inte, däremot tror jag att vi är starkt knutna till våra erfarenheter. För vad skulle vi varit utan dem?

Ändå: Även om jag är allt som mitt yrke innebär, är jag ändå så mycket mer. Jag är det och mer därtill.

JOHAN PERSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev