Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Det basala tycks ha blivit ointressant och tråkigt

Publicerad: 31 augusti 2013, 05:30

KRÖNIKA Det har varit en varm dag. Det är juli månad och den sommar vi inte fick förra året har kommit med dubbel styrka i år.


Jag njuter av att få bli varm ända in i själen, jag som oftast fryser  från november till maj. Efter cykelturen hem från arbetet torkar jag  svetten ur pannan innan jag tar mig en kopp te för att varva ner inför  natten.

Väl i säng har jag tvättat av mig och borstat mina tänder. Munnen  känns fräsch, och min hy har fått en omgång av nattkräm. Innan jag  somnar går jag som vanligt igenom dagen, och i kväll tänker jag tillbaka  på den frustration jag kände när jag gick ut för att äta lunch på  jobbet.

Hur kan det vara så att patienterna inte får tänderna borstade?  Handlar det bara om att ni/vi inte har tid , frågar jag ut i luften utan  att rikta min blick mot någon speciell.

Det kommer en liten axelryckning från någon, någon tittar  dissekerande ner på sin smörgås, och en annan går i väg och svarar på en  ringning.

Jag blir sorgsen när jag ser hur man sparat in på den basala  omvårdnaden de senaste åren. Eftersom jag är lite överallt så har jag  sett detta på flera arbetsplatser, och jag förstår inte varför det har  blivit så här. Har det basala blivit ointressant eller tråkigt? Hur  känns det för en människa att inte bli erbjuden tandborstning två gånger  om dagen? Hur känns det att inte få en dusch på nio dagar? Och hur  förväntar vi oss att patienterna ska kunna rehabiliteras om vi inte  börjar ta hand om det primära?

Jag tänker på Maslow och hans behovspyramid där jag ligger i min säng  och undrar hur det var när jag började i vården. Visst var det mycket  som var fel då, och även om  baddagar  på sitt sätt avpersonifierade  människan så var det något man tyckte var viktigt. Låg det en  vätskelista på patientens bord så fyllde man i den. I dag när jag ska  lägga in förra dygnets vätskebalans i datasystemet är det så konstigt,  för de flesta patienter har inte druckit mer än 300 ml på ett helt dygn.

Jag tror visst att delar av detta handlar om stress, från början. Nu  har det kanske mer blivit en kultur där det verkar vara viktigare att  invänta nästa arbetsmoment om man har en stund ledigt.

Det stressas igenom med omvård­naden så man kan få ta den där koppen  kaffe, fastän man egentligen borde ha duschat Greta på rum tre. Gunnar  på 5:2 visade
ingen vilja att borsta tänderna, men
kanske handlade det om att han kände sig till besvär eftersom personalen redan stod med ett ben ute i korridoren.

Att stanna upp och vara i stunden med den vi vårdar är viktigt. Att  se den personen som en individ med samma behov som dem vi själva har är  lika viktigt. Vi kan bli avbrutna, och vi kanske inte kan ge alla lika  mycket tid varje dag, men målet borde vara att det fysiska  välbefinnandet är lika viktigt som antibiotikan, droppet och  såromläggningen.

Det borde inte vara så akademiskt, men ibland är det svårast att utgå  från det egna jaget, för då inser vi hur mycket mer vi borde ha gjort.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev