Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Det förklarande samtalet ger inga kvalitetspoäng

Publicerad: 26 april 2014, 06:30

Är det något du undrar över, frågar jag. Jag brukar fråga så och känner mig alltid idiotisk på något sätt. Som drabbad av hybris.


Det finns säkert massor som dottern grubblar över och vem är jag att tro att jag har svar att ge? Varför blev modern sjuk, varför just cancer i magen, varför gick det så fort, varför kunde man inte göra något och dör hon i natt?

Jag sitter på en stol bredvid sängen. Det är palliativvårdshembesök. Dottern, som är vuxen, står bredvid. I sängen ligger en sovande, mager, ihopkrupen liten människa. En fjäderlös fågelunge.

Och dotterns undringar stannar först inom det som brukar finnas vid palliativvårdsbesöken, det är listor och mediciner och distriktssköterskan och recepten och papper och praktiskt men sedan kommer det: Blir det mycket blod? Blir det mycket blod när hon dör?

Jag känner mig förvirrad. Tankarna tar först omvägen över det rationella, det som vi är så tränade i. Mycket blod? Blod som sprutar? Hur ska det kunna göra det, tänker jag förnumstigt, här finns ju inga kärlnära tumörväxter? Var skulle blodsprutet komma ifrån? Men dottern finns i en annan verklighet, för så här är det; Så fort någon dör sprutar det blod, ibland kaskader, det vet man ju för det har man ju sett på tv. Kanske sprutar det inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ska oroa sig ordentligt. Alltså, kommer det att bli mycket blod när hon dör?

Vad ska man göra med tiden tänker jag. Tung fråga vid en dödsbädd. Lägg tiden där den gör nytta, antagligen. Förklara för den stackars dottern hur döden kommer att te sig, och milda makter hinner du tänka i förbifarten, vad säger allt detta om vår dödsrädsla, dödsföreställningar, främlingskap och samhället i stort och hepp, tillbaka till dottern i ord och tanke och lugnande ord i köket om ett stilla insomnande och utslocknande helt i frånvaro av rödfärgad explosion.

Fick jag lära mig detta på läkarutbildningen? Nej. Det här är sådant man får tillgodogöra sig genom osmos. Egentligen är det över min förmåga att förklara. Det är över allas förmåga att förklara döden. Men vi kan i alla fall säga vad det inte är.

Var det väl använd tid? Jag tror det, men man får se upp med vad som anses vara vårdkvalitet eftersom det bestäms av administratörer enligt gåtfulla parametrar. Vårdkvalitet måste mätas enligt enkla idiotsäkra variabler, och dit hör definitivt inte livsfilosofi och det får nog vara rejält holistiska styrgrupper som inte vinglar i diket i förskräckelse över att vården ska befatta sig med något så långt ut i omhändertagandets tassemarker, som mitt samtal med dottern.

Bättre då att säga att vi måste signera alla journalanteckningar inom 10 dagar för annars blir det ett rejält avdrag i budgeten. Vi administrerar allt mer och sitter och knackar som hackspettar på signeringsknappen. Vi vill ju ha kvar alla våra läkartjänster.

Bättre låta folk tro att det exploderar och sprutar.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev