”Det här säger jag inte till patienten”

Ena bandet på munskyddet håller på att glida ner. Jag försöker knycka på nacken för att rätta till det. Visiret spänner åt runt huvudet. Jag hasar runt i patientrummet med en skyddsrock i storlek XL och med plasthandskar som visserligen är i rätt storlek men som är i en variant som inte direkt känns som ett andra skinn. De är mer som billiga diskhandskar, och jag är glad att jag just nu inte behöver sätta någon ny infart. Här ska bara delas ut kvällsmediciner.

Patienter som har intensivvårdats en längre tid behöver träning. Kognitiva förmågor, muskelstyrka och motorik har tappats och tålamod är en viktig egenskap på vägen tillbaka – hos både patient och omgivning. Patienten i rummet är pigg, snart på väg att skrivas ut, och han och jag är överens om att han nog klarar av att ta sina läkemedel själv. Vilket leder till att han tappar dem, tablett efter tablett, i sängen. Att leta efter små vita piller i en säng med en patient i – det vet alla som har försökt – kan vara ett tidsödande arbete. Det blir inte lättare av skyddsutrustningen, som dessutom lätt glipar mellan handskarna och rockärmarna. Klockan börjar närma sig 21.

När patienten har tre piller kvar att tappa vill han hellre börja prata. Han undrar vad jag har att säga om coronaläget i landet. Hur ser situationen ut just nu, undrar han. Jag säger bakom visir och munskydd att jag de senaste åtta timmarna har befunnit mig på vårdavdelningen, och därför inte har kunnat ta del av de senaste uppdateringarna.

Jag har förstås missat massor de senaste timmarna. Jag har inte kunnat läsa de senaste tvärsäkra påståendena om när ett vaccin kommer eller inte kommer att finnas. Jag har missat nya modelleringar, de senaste twitteråsikterna om Sveriges strategi och nyhetsrapporteringen om vad Kina, Norge och Storbritannien anser om Sveriges strategi.

Vad allt jag missat innebär för coronaläget i landet är högst oklart. Men jag vet med säkerhet att coronaläget i landet skulle vara något, lite bättre om min patient tog sina tabletter.

Det här säger jag inte till patienten. Jag tänker det inte ens förrän efteråt, på cykeln hem. När vi till slut är klara med kvällsmedicinerna trasslar jag av mig skyddsutrustningen, spritar av visiret och hänger det på en droppställning i korridoren. Snart ska det på igen på någon annan. Nattsjuksköterskorna brukar inte heller hinna hänga på Twitter.

Sara Heyman
Till vardags journalist på Dagens Medicin, men jobbar nu i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus.