Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Det krävs en expert för de enklaste krämpor”

Publicerad: 18 september 2014, 07:15

En dålig dag kan jag sitta på vårdcentralen och tänka ”är det på riktigt?” skriver läkaren Katarina Stolt Simfors.


Har du en känsla av att du lever i något konstgjort eller är allt på riktigt? Bor du i Disneyland eller kanske i Jim Carreys bubbla i filmen The Truman Show där något otrevligt element skulle kunna trilla in, någon trashank i ett gathörn, vilken man lämpligen bör förbjuda för att inte irritera idyllen?

En dålig dag kan jag sitta på vårdcentralen och tänka ”är det på riktigt?” Är alla små problem på parad verkligen riktiga problem eller är de metaforer för något annat? Är de distraktioner som läggs ut så att man inte ska kunna fundera över vad saker egentligen handlar om, eftersom så fort tankarna glider iväg börjar genast dubbelbokningarna och hets­tempot och sedan finns det inte en snöbolls chans i helvetet att hinna ägna sig åt annat än gatlopp mellan undersökningsrum och tangentbord.

En bra dag tänker jag att jag inte alls är trött eftersom matthet är grogrund för dålig fantasi, cynism och generaliseringar. Nej, se människan, se att hon och jag är samma organism och vi är delaktiga i samma spel.

Och sjukvården är en sorteringsstation för sjukt och friskt, folk kommer inte lika ofta nu för tiden med blodet rinnande, utan med en oro – är det farligt eller är jag frisk? Och vårdcentralen är en sortergård på ett särskilt sätt. Här sorteras in till minsta knappnålsdel. Det är vår utmaning och vår inspiration och vi får altruistiskt delta i detta.

Men ibland. Jag krockar med en stolpe. Det är något med förflackning och banalisering.

– Jag blev biten av en mygga och det blev ett märke … är det farligt?

– Blöder det? upptäcker jag att jag frågar.

Nej, naturligtvis finns det inget blod, vad trodde jag? Är jag trött bara? För lite semester?

Och jag tänker att man kanske borde göra en perimetri för att se om något saknas i mitt synfält. Kanske blir det då en karta som visar på en brist, en skiss där det fattas stora arealer och landområden. En diagnos med något som heter skygglapp, fast på latin? Eller hemmablind fast på grekiska? Synfältsbortfall kan ju vara svåra att upptäcka för den som är sjuk. Märks först när man krockar med något.

Och jag tänker att i ett av världens mest individualistiska länder är vi inte bara individualister med ökat främlingskap gentemot varandra, utan synsättet speglas också i en ökad främlingskänsla inför våra kroppar. Tilltron till det egna omdömet sviktar när det gäller kroppen. Det krävs en expert även för de enklaste kroppsliga krämporna. Och då helst en läkare framför en mer lämplig distriktssköterska, eller en vanlig klok person i omgivningen, eller andra förebilder.

Och jag gör min perimetri, går in i en synfältsbubbla. Det blir en karta där märkliga buckliga landområden ritas ut, stora moln av skotorn. Det är en karta över Disneyland säger man åt mig i drömmen.

Men vid frukosten på morgonen pratar radion ändå om andra ställen. Den säger att de blöder.

Relaterat material

”Jo, vi gör vårt jobb – fast på måndag”

”Diffusa symtom prövar vår gestaltningsförmåga”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev