Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Det måste bli snyggt att vara blek”

Publicerad: 1 juli 2016, 07:29

Vår krönikör Susanna Sandberg är läkare på hudklinik och talar ibland för döva öron om faror med att sola.


”Bär hatt eller keps. Solkrämen är bara ett komplement till kläder. Det bästa är att hålla sig undan solen helt mitt på dagen. Och du som haft melanom ska inte sola alls.”

Jag vet inte hur många gånger jag gett dessa råd på tumörmottagningen. Rådet om solkräm accepterar de flesta, åtminstone i teorin. Att undvika solen, däremot, är betydligt svårare. Om man är 75 och det roligaste man vet är att åka till Spanien och njuta av solen hela vintern, vad gör man då? Struntar i vad jag säger, antagligen.

Vi har ett brunt skönhetsideal i Sverige. Vi är också ett av de länder i Europa med högst melanomförekomst. UV-strålningen från solen är den enda kända yttre riskfaktorn för att utveckla melanom, och det är en viktig orsak till annan hudcancer. Solkräm skyddar mot skivepitelcancer men det är inte visat att det skyddar mot melanom. Vi måste helt enkelt sola mindre.

Det är svårt att påverka människor med logiska faktaargument när starka känsloargument säger att det är bra med sol och brunhet. Mina tråkiga pekpinnar fäktas förgäves mot århundraden av soldyrkan hos ett fruset folk i ett mörkt land. När solen äntligen tittar fram, då vill vi njuta av den. Stroferna ”… och jag är brun om bena, precis som det ska va, och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra” av Astrid Lindgren går rakt in i hjärtat. Mina råd gör det inte.

För sill, jordgubbar, blomsterkransar och sommarbruna ben är en del av den svenska folksjälen. När solen skiner ska man inte sitta inne utan passa på att gå ut. Bruna ben är inte bara bra. Till Astrids försvar får sägas att det är mindre farligt med ben som långsamt blir bruna av att springa barfota i en småländsk kohage jämfört med samma ben som blir bruna så snabbt att de bränns vid på ett charterresmål. Eller ben som blir bruna i ett solarium.

När jag var barn hade jag en granne som när som helst kunde avbryta en konversation med orden: ”Solen kallar”. Så fort molnen gled undan drogs bikinin på och hon fattade posto i sin solstol, brun som en pepparkaka. På den tiden var det ett fullkomligt normalt beteende.

Själv brände jag min ljusa hud många gånger varje sommar, flagnade på näsa och axlar. På vintern plockade mamma och pappa fram kvartslampan till oss barn. När jag kom upp i tonåren hade jag klippkort på solarium. Jag har samlat på mig alla tänkbara riskfaktorer. Och jag är inte ensam. Excesserna i solvanor syns tydligt i cancerstatistiken, med en ökning av hudtumörer för varje år. En stor del av min arbetstid går åt att ta hand om solorsakade tumörer.

Jag har lärt mig läxan, har numera ett flertal kepsar, stark solkräm, långärmade tröjor och trivs bra i skuggan. Visst lyssnar många på de solråd som ges och klokare solvanor börjar spridas. Men för att ett ändrat beteende verkligen skall slå rot krävs att vi omvärderar våra skönhetsideal. Det måste bli snyggt att vara blek, eller åtminstone ljusare än i dag. Sola sakta och sommaren är din!

SUSANNA SANDBERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News