”Det sammanhängande systemet är en god sak”

En kvinna skriker ut sin förtvivlan och hennes röst bär vida över de korrugerade plåttaken som omger sjukhuset. Jag vet inte om hon som sörjer är änka, syster, dotter eller mor. Men den som har dött sedan vi gick rond på intensiven för en stund sedan måste vara en stor och kraftig man som knappt fyllt 50. Detta var en död som hade kunnat vänta några decennier: högt blodtryck och hjärnblödning. Mänsklighetens nya sjukdomar skördar allt fler liv även här i Etiopien.

På de kliniker jag besökt är just blandningen av patienter ett av de starkaste intrycken: trafikolyckor, dysenteri, diabetes, brännskador, malaria, hjärtsvikt, för tidig födsel och blodförgiftning. Utmaningen att bygga sjukvårdssystem och prioritera så att kvinnor kan erbjudas säkra förlossningar i varje hörn av detta stora land samtidigt som andra patienter behöver njurtransplantationer, cancervård och hjärtklaffbyten är gigantisk.

Planerna är prydliga och verkligheten brokig. Lite som hemma, tänker jag när jag läser om hur de svenska universitetssjukhusen knäar, samtidigt som primärvården har svårt att ta hand om alla sina patienter. Och då har vi i Sverige ändå ett rikt sjukvårdssystem värt namnet, med remissvägar och vårdkedjor, ansvarsfördelning och upplysta patienter.

”Säg inte systemet”, sade folkbildaren Hans Rosling en gång till mig. ”De som lyssnar tror att du menar Systembolaget”. Rosling var förstås en varm anhängare av hälsosystem. Motsatsen är antingen ingenting, eller ett Svarte Petter-spel där vårdgivare skjutsar runt de komplexa patienter som ingen ser som lönsamma eller som sitt uppdrag, se där ett ord jag verkligen ogillar.

– Vi träffar inte de för oss aningen lättare patientfallen längre, suckar kollegorna hemma på Karolinska, men i stället får vi hela tiden svara på frågor. Vi har en slags gratis support-service som tar allt mer av vår tid.

För den mottagande läkaren är fallet helt enkelt inte lika enkelt. Massor av värdefull läkartid på universitetssjukhuset läggs på att styra bort patient-remisser eller beskriva den fortsatta handläggningen i stället för att ta hand om patienten. Och om mottagaren inte tycker att det är hen som ska ha bollen blir det slitsamt för den sjuke. Det är då vi får ett Svarte Petter-spel.

Jag brukar fråga alla som använder ordet ”högspecialiserad” vad de menar. Många svarar att det behövs dyrbar teknik, som dialysmaskiner och kirurgi-robotar. Andra hävdar att det handlar om ovanliga tillstånd. Några menar att det är patienter med sjukdomar som är svårbehandlade och i forskningsfronten.

Från en annan planet, så känns det ibland att vara i Etiopien, är mitt svar: Hög specialisering i modern sjukvård handlar om kunskap, team där alla har hög specialkompetens och kan just sina uppgifter. De här teamen behöver en ganska stor volym patienter för att vara effektiva och behålla sin kompetens. Det alltför nischade och smala blir dyrt och svårt att vidmakthålla. Sen kan man kalla det stuprör eller flöden eller vad man vill, det viktiga är att det hänger ihop. Det sammanhängande systemet är en god sak.

ANNIKA JANSON