Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag20.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Diffusa symtom prövar vår gestaltningsförmåga”

Publicerad: 1 mars 2014, 07:30


Det handlar om gestaltning. Nej, jag är inte på jobbet, jag har hamnat på en skönlitterär skrivkurs. Gestaltningen är det viktiga och det svåra får vi lära oss, och jag tänker att det är ju det vi gör med patienterna.

En författare måste få liv i berättelsen genom gestaltning, ett sätt att levandegöra genom att beskriva känslor utifrån hur de visar sig i kropp och handling. Lena är inte sjuk och trött, nej, Lena är blek, går framåtböjd med släpande steg, rufsigt hår, tom blick och fryser. En film måste skapas i läsarens huvud. Då får texten liv.

Ibland tänker jag att skrivandet av ett psykstatus, är en form av formaliserad gestaltning. Man beskriver ju hur någons känslor ser ut. Svarslatens, mimikfattig, ihopsjunken kroppshållning. Dålig blickkontakt, hälsar inte, långsamt och omständligt tal. Uppehåller sig hela tiden vid olika irrelevanta detaljer. Stämningsläget är sänkt.

Tänk nu om det inte bara är den skönlitterära författaren som måste vara bra på gestaltning. Hela läkaryrket är i vidare bemärkelse en gestaltning av den andres känslor och problem. Anamnestagande och status är ju en enda lång övning i att försöka förstå vad patienten menar. Ibland är det lätt och konkret. Halsböld. Gapa, titta. Bingo. Men det kan lika gärna vara både doktor och patient som irrar i dimman.

Och behövs doktorn? Det finns dataprogram som snabbare och mer korrekt räknar ut felet på patienten än en läkare. Åtminstone på akuten under tidspress med livet på skör tråd.

Men allt är ju inte dramatik och skör tråd. Undrar hur det skulle fungera i primär­vården, en dator skulle drunkna i ostringensen och alla utflytande amorfa obehag. Kanske klinisk intuition kan göra nytta ändå, annars hamnar nog alla ömma skulderblad på akuten med lungemboli­frågeställning. Och tekniken ska vara stöd och support, inte en diktator. Datortolkade EKG kan vara bra men man måste ju sudda texten eller helst flytta lite på bröstelektroden hos storbystade damer för att få bort  kan inte utesluta anterior infarkt  eller annat mumbo jumbo när man vet att allt är normalt.

Ju diffusare saker är och ju mer ostrukturerat det ter sig, desto mer drar det åt bristspecialiteter som allmänmedicin och psykiatri. Varför? Antagligen för att gestaltandet tar tid, är besvärligt och lite oglamoröst, kanske. Eller snarare: att gestalta ett ostrukturerat obehag tar förbaskat mycket tid och är svårkompatibelt med dagens ekonomiska effektivitetstänk. Det finns kanske inte ens en passande diagnos som genererar ett enda öre i ersättning enligt våra diagnosbaserade ersättningssystem. Gestaltningsövningen slutar inte heller i något häftigt syndrom utan bara i något ganska banalt. Men det kanske ändå var viktigt för den som gick in på mottagningen med hasande kvävda steg.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev