Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Dödsdömda patienter kräver medmänsklighet”

Publicerad: 7 december 2015, 08:30

Birgitta Stiefler, sjuksköterska i Skåne.

Det är egentligen inte patienterna som är konstiga eller besvärliga, utan det handlar om hur vi relaterar till dem, skriver sjuksköterskan Birgitta Stiefler.


Min kollega tittade menande på under­sköterskan som för att få bekräftelse och sade:

– Då är det inte bara jag som tycker dom är lite konstiga där inne på den salen?
Jag stannade upp i mitt arbete som bestod i att rapportera över patienterna till natt­personalen, men samlade mig snabbt och fortsatte mina ord om antibiotika, planering och röntgensvar.

När jag lite senare hade bytt om och var på väg hem i ett kallt och blåsigt Lund hängde min kollegas ord kvar inom mig, efter­som jag inte alls kunde se hur patienterna inne på den salen kunde uppfattas som ­konstiga. Snarare var det så att det berättade mer om min ­kollega än om patienterna.

Dessa ”besvärliga” eller ”­konstiga” patienter hon refererade till var människor som var svårt sjuka i obotliga sjukdomar.

De hade en dödsdom de skulle hantera och relatera till, och med deras unga ålder var de tvungna att tänka på avslut när de egentligen borde tänka på framtid.

Tänk om det var jag som var i deras situation.

Jag hade under passets gång varit inne på salen vid ett antal tillfällen och reagerat på de ödesmättade energierna som svävade runt och fick allt att gå lite långsammare.

Tystnad och stillhet symboliserade rummet i kontrast till den smått kaotiska atmosfären i korridoren, och det krävdes att jag som personal hittade min roll även som medmänniska när jag gick in där för att kunna möta den fysiska och den existentiella smärta dessa individer bar på.

När våra patienter inte följer den mall vi är vana vid, och speciellt i lätt stressade situationer, blir de lätt ”besvärliga” eftersom vi då måste plocka fram något annat inom oss för att kunna nå fram när de sluter sig inom sitt skal. Vi måste också kunna ha förmågan att sätta oss in i en ­annan persons livskris vilket ­kräver energi och ett öppet sinne.

När vi sedan ska fort­sätta vårt arbete ska vi åter gå tillbaka till kaoset och ”det vanliga” ute på avdelningen, så visst är det lättare att kalla dessa patienter för ”konstiga” för då slipper vi hitta den nivå de befinner sig på i sina liv.

Vi slipper också konfrontera den sidan inom oss själva där vi kan identifiera oss med deras varande.

Tänk om det var jag som var i deras situation, hur hade jag hanterat livet då?

Hade jag också slutit mig inom mig själv eller hade jag skrikit ut min rädsla och ångest, och hade jag uppskattat om någon hade kommit in i min sfär av bearbetning? Hade jag orkat att någon tog sig tid, eller hade det varit skönt att få ligga i ett vakuum?

Det är egentligen inte patienterna som är konstiga eller besvärliga, utan det handlar om hur vi relaterar till dem, och vilka känslor de väcker inom oss.

Tyvärr blir det lätt ett distanserande som blir en negativ erfarenhet för patienten i stället för en bekräftelse på den utsatta situation de befinner sig i.

BIRGITTA STIEFLER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev