Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Dråpåklagaren mest inriktad på att försvara sitt eget agerande

Publicerad: 2 februari 2010, 12:33

Det skulle förvåna mig mycket om den dråpmisstänkta läkaren fälls. Utredningen är tunn och bevisningen bygger på två saker.


Det ena är att det blodprov som togs tre veckor efter att flickan dött påvisade extremt höga halter av tiopental. Halter som definitivt hade dödat barnet. Det andra beviset är vittnesuppgifter från några av de anhöriga som säger att läkaren strax innan barnet dog sprutade in en vätska i barnet som läkaren då ska ha sagt var kramplösande och skulle kunna leda till att barnet dog.

Det som talar emot är först och främst att läkaren bestämt hävdar att hon inte givit tiopental. Det finns inte heller någon annan som sett henne ge det.

Det är också obegripligt att förstå varför läkaren plötsligt efter fem timmar där barnet uppenbarligen långsamt håller på att dö bestämmer sig för att ge barnet tiopental. Dessutom i en dos som ingen läkemedelskunnig person skulle ge.

Det finns vittnesuppgifter som säger att det går lång tid från det att läkaren ger den sista sprutan tills det att flickan dör. Försvaret kan ju också luta sig emot Socialstyrelsen som i en omfattande rapport konstaterat att inget fel begicks. Det är också uppenbart att även någon annan av de personer som fanns i rummet skulle kunna ha gett barnet tiopental.

Det är lätt att bli upprörd över hur åklagarämbetet har skött den här förundersökningen. Framför allt är det obegripligt att det tog elva månader innan den blev klar. Sättet att hantera den misstänkta, försvaret, Socialstyrelsens utredning och media tyder på att man mer är ute efter att försvara sitt eget agerande än för att bedriva en objektiv för­under­sökning.

Det är fullständigt obegripligt varför man lägger ner så stora resurser och så mycket tid för att leda i bevis att en läkare eventuellt har förkortat ett döende barns liv med några minuter eller maximalt några timmar för att minska barnets lidande efter vädjanden från föräldrarna.

Förundersökningen sätter dock fingret på en rad problem inom vården som det antagligen inte var meningen att belysa.

Det är uppenbart att vården på Astrid Lindgrens barnsjukhus inte fungerar som den ska. Barnet felbehandlas, föräldrarna känner sig utanför och felinformerade. Arbetsbelastningen är så hög att man inte klarar av sin uppgift med den bemanning man har på schemat. Jag har skrivit det förut och upprepar det igen. Ge Astrid Lindgren de resurser som krävs för att sjukhuset ska fungera på ett patient­säkert sätt.

Vem ska bestämma när de livs­uppe­hållande insatserna ska tas bort? Och när de väl gör det, hur ska då vården ske till dess att patienten dör? Är det viktigast att patienten lider så lite som möjligt eller är det viktigaste att de mediciner som ges för smärtlindring och ångestdämpning inte är de som till slut tar livet av patienten? Och vem fattar dessa beslut? I grunden är detta politiska beslut som borde upp till diskussion.

Hur kan två myndigheter i ett så här viktigt fall komma till två helt olika slutsatser? Socialstyrelsen konstaterar att inte ett enda fel är begånget när den lilla flickan dog. Åklagarmyndigheten hävdar att hon blev dräpt av läkaren.

Det blir nu domstolarnas sak att avgöra vem som har rätt. Och även om domstolarna skulle komma fram till att läkaren gett flickan tiopental, är det i så fall ett brott att hon efter familjens upprepade vädjanden skulle ha försökt minska flickans lidande? Och om vår nuvarande lagstiftning konstaterar att det är ett brott, borde det vara ett brott?

Massor av frågor som vårdens ansvariga och våra politiker borde ta tag i nu, så att alla som sliter i vården slipper känna oro kring om de fattar rätt beslut.

Mikael Nestius
 chefredaktör

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev