Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Dyra rum inte viktigare än människorna i dem”

Publicerad: 30 november 2015, 12:18

Barnläkaren Annika Janson om byggandet i svensk sjukvård och vad som är viktigt.


En gång åt jag en magisk nyårsaftonsmiddag på pensionat, en gård i västra Tanzania. Det var kalkon och lammstek, puddingar, rostade grönsaker, tårtor och desserter till säkert fyrtio personer.

Efteråt smög jag ut i köket för att tacka, men också för att jag var nyfiken. Hur hade det gått till? Här fanns knappt elektricitet. Jag blev stående på den obefintliga tröskeln. Köket var högst 20 kvadrat. Cementgolvet var nyspolat och doftade rått. Jag minns en vask, en kran, en gasugn, några gaslågor, fyra meter långa träbänkar.  Ute på gården stod kolbäddarna ännu varma och lyste i den svarta, stjärnklara nyårsnatten.

Så tydligt blev det att prestationen, den goda och vackra maten, inte hade särskilt mycket med lokaler att göra. Många människors arbete, planering, kunskap och erfarenhet hade skapat resultatet vi fått avnjuta. Men avståndet till ett västerländskt högblankt restaurangkök var oändligt.

Vi bygger så det knakar i svensk sjukvård. Ett ledord för det nya är flexibilitet.  Alla lokaler ska kunna användas till allt möjligt. Alla rum är stora och välutrustade.  Och dyra. Nu är det vår tur att flytta in i lokalerna och göra dem till våra arbetsplatser där små och stora mirakel ska ske. Att anpassa lokaler för en särskild verksamhet är fult, och uppfattas nästan som en simpel revirmarkering. Rum ska vara inbördes likadana, generiska. Att anpassa bortom överenskomna ritningar verkar också vara dyrt, så ser avtalen ut.

Men det finns en motsättning mellan att vara högt specialiserad och generisk som få erkänner. Jag behöver sällan syrgasuttaget på min ­diabetesmottagning men alltid bra bredband, stora datorskärmar och ett schysst köksbord att samtala kring.  Hjärtläkarna vill ha syrgasen och plats för sina ultraljudsapparater och skippar köksbordet.  Barnneurologerna vill ha så lite som möjligt på rummen men gärna en taklyft vid vågen. Vi försöker få med önskemålen i planeringen men vi kan ha glömt ett och annat. Sådana där små anpassningar gör att arbetet flyter, att vi känner oss hemma, att vi hittar varandra på armlängds avstånd i våra team. Då blir det bra för våra patienter.

För det är precis som i det afrikanska nyårsköket: det viktiga i vår verksamhet är inte lokalerna, utan människorna i dem. Nu bygger vi så dyrt att rummen blir vår dyraste resurs, och vi måste optimera och planera för maximalt rumsutnyttjande.

Om vi bara ställer oss frågan om vad som är bristvaran i svensk sjukvård idag skulle få svara ”rum”. Nästan alla skulle svara ”sjuksköterskor” eller ”allmänläkare i Norrbotten” eller någonting ditåt. Rum är för mig helt sekundärt, något som bara ska finnas, helst i hyfsat överflöd så att vi kan använda den på riktigt knappa resursen, patienternas och vår egen kunskap och tid, på bästa möjliga sätt.

Som barnläkare brukar vi säga till våra patienter att växtvärk är tillfällig och ofarlig och ser hur unga människor gradvis får kontroll över snabbt växande pubertetskroppar och bokstavligen landar på fötterna. Om svensk sjukvård landar på fötter.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev