Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”En dag bestämde jag mig för att vara engagerad”

Publicerad: 18 januari 2014, 07:50


Nu går man ju bara omkring och väntar på att den perfekta morgonen ska infinna sig. När man ska starta sitt nya liv! Ni vet, när man vaknar full av energi och kastar sig ur sängen med ett ”nu ska ni få se på fan” och sätter igång.

Men den där gyllene morgonen har liksom inte infunnit sig riktigt än. Det är för mörkt, för tidigt, man är jour, nu är det ju ändå helg …

Det finns inget som tar så mycket energi som att inte vara nöjd – och inte göra något åt saken. Förra året när allt kändes som tyngst, när vänner blev sjuka till höger och vänster och livet var uppförsbacke och motvind, kände jag mig inte nöjd. Tappade gnistan. Gick på tomgång. Det var inte kul. Och det skavde i mig att jag inte gjorde mitt bästa. Funderade på att byta karriär – men till vad?

Så kom insikten att det perfekta livet aldrig kommer. Är man inte nöjd så måste man fixa det själv. Privat och på jobbet. Det är ett egenansvar att bli nöjd. Allt som man får av andra är ren bonus.

Så jag bestämde mig en dag för att välja engagemanget och entusiasmen. Lägga i en högre växel. Kände att allt blev roligare bara av att fatta det beslutet!

Känslan av mening blir så mycket starkare när man bestämmer sig för att bli en bättre (yrkes)människa. Det är mer tillfredsställande att fördjupa sig än att distansera sig. Alla ursäkter som jag haft för att låta bli att gå på djupet, att ”committa” mig, att låta åldern vara en negativ faktor, blåstes bort genom ett aktivt beslut.

För att orka med det här jobbet så måste man välja entusiasmen. Det blir för trist att stå och hänga vid klagomuren hela tiden, i något slags ständig mental uppbrottsstämning. Att aldrig vara riktigt nöjd.

Filmen om Apollo 13 gick på TV på jullovet. Besättningen riskerade först syrebrist, sen att frysa ihjäl alternativt brinna upp och till slut studsa ut i rymden igen för att dö. Det var lite snärjigt ett tag. Men de överlevde för att alla gjorde sitt bästa. Ingen gav upp.

Det påminde mig om ett svårt fall vi hade. En hotande katastrof. Första utmaningen var att inte söva ihjäl patienten. Sen skulle hon överleva kirurgin. Vi höll på från halv elva på kvällen till halv sju på morgonen innan vi hålögda men euforiska lämnade över till andra kompetenta händer. Vi var teamet!

Vi befann oss i en miljö som vi inte var vana vid – hybridsalen, som Apollo 13 ungefär – och fick improvisera. Vi bestämde oss för att ge järnet. Koncentrerade och uppmärksamma använde vi våra kunskaper och erfarenheter fullt ut. Katastrofen kunde avvärjas. Varken is eller eld kunde stoppa oss. Än mindre omorganisationer. När jag träffade patienten i korridoren några dagar senare kände jag mig inte bara glad – utan också stolt!

När man fokuserar på det som är bra och vad man kan göra så blir allt så mycket lättare. Det perfekta tillfället serveras inte – det får man skapa själv. Och det är roligare att ha roligt!

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev