Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Ett o vill smyga sig in i den svenska sjukvården

Publicerad: 13 april 2013, 10:00

Ett ord jag verkligen gillar är balans. Dessutom ligger det så fint i munnen när man uttalar det.


Och så användbart sedan, om än så skört, för om man lägger till ett litet o framför händer något. Något väldigt väsentligt. Obalans. Kände du, hur ordet liksom tippade, hur innebörden förändrades och hur allt det där positiva försvann med en gång?

Jag är rädd att det är precis det som hänt inom den svenska sjukvården, det har smugit sig in ett o. Inte är det litet heller. Överallt stöter vi på frustration och oro: på sociala medier, i samtal och på demonstrationer. I dagspress beskrivs kris och kaos. Många är trötta på att vara trötta och arga över att jämt vara arga.

Jag var också en i mängden av flera tusen som manifesterade för vården i Skåne och gemensamt för oss är att vi tycker att det är nog. Det är nog med nedskärningar, nog med ännu en ogenomtänkt omorganisation. Det är också nog med besparing och snålande på sjuksköterskors kompetens och kunskap. Vilken tur att någon till slut förstod det när det gällde biva-sjuksköterskorna. Nu var jag ironisk, ingen tror väl ändå att utgången blivit samma om det inte legat en högstatusvård som barnhjärtkirurgi i potten?

Trist nog behöver vi inte ens leta länge för att få svaret, det är bara att titta på Ambulansstockholm där de privata aktörerna, som tagit på sig uppdraget, plötsligt har fått det lite knapert med ekonomin. En bidragande orsak till det är deras oförmåga att skapa sunda arbetsförhållanden vilket gett strömavhopp av högutbildad personal som inte längre accepterat missförhållandena och slutat. Men då vek sig huvudmannen, plötsligt ansågs inte specialistkompetensen behövas eftersom ansvariga tyckte att det inte blir någon skillnad för patienten. Ingen skillnad? De som tillhör samhällets mest resurssvaga som vi vet är i majoritet av dem vi vårdar och som har så svårt att ta sig vidare och framåt, ska nu också erbjudas en sämre vård. Är utbildning en klassfråga, undrar jag?

Över huvud taget undrar jag över mycket, exempelvis om det finns ett pris på lojalitet, förtroende, engagemang och kunnande?

Eller vad en människa är värd? Sådana saker.

Och det kan jag ju fortsätta med, det verkar finnas lika mycket svar som det numera finns vårdplatser.

Samtidigt får man inte glömma bort att det alltid finns en motsats, att man varje dag tar sig till arbetet på grund av en orsak. Som när man får kvitto på att våra insatser verkligen gör skillnad och att tiden man lagt ned på studier, med allt vad det innebär, lönar sig. Som när ett alldeles för ungt hjärta hamnat i den värsta av kriser och det är obalans på riktigt. Som när vårdkedjan fungerar och ett lagarbete med ett spann över olika kategorier av vårdpersonal gör att det där underverket händer.

Kompetens är sällan oväsentligt. Ofta till och med ovärderligt. Precis som livet på något sätt.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News