Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Ett ögonblicks reflektion kan hejda värderingen”

Publicerad: 19 Maj 2014, 04:56

Värderingarna är våra tankemässiga autopiloter, på gott och ont. Fråga vilken tjockis som helst, skriver Annika Janson i sin krönika.


Egentligen är det ganska enkelt: Korta föräldrar får ofta korta barn. Och långa föräldrar brukar få långa barn. Minst lika ärftlig som kroppslängd är förmågan att lagra fett på kroppen. Ändå tror jag att många reagerar med tvivel när vi lika lugnt fastslår att tunga föräldrar får tunga barn.

Barn utvecklar fetma av genetiska skäl, inte för att de lever så mycket mer osunt än många andra. I en tillvaro där det finns gott om kalorier och där vardagens sysslor blir allt mer stillsamma trillar den som har anlag för övervikt dit. Tysta har anlagen vilat i tusentals år av strävsamt människoliv och hjälpt sina bärare, och deras barn och barnbarn, att överleva när missväxten drabbade alla.

Men här slår våra värderingar till. Vår tids sista stora stigma är att vara fet. Ibland träffar jag den ovanligare kombinationen av två smala föräldrar och ett tungt barn. Så berättar mamman plötsligt att hon blivit fetmaopererad och tappat sextio kilo. Ibland beskriver hon också hur annorlunda hon blir bemött som normalviktig, inte minst av oss i sjukvården.

Och jag blir lite generad inombords för inte ens jag, som ska vara proffs, klarade att blockera mina värderingar. Redan i väntrummet hade jag ju hunnit fundera lite.

Jag får ett litet redskap i en briljant föreläsning av Karolinska institutets seniora professor Åsa Nilsonne som egentligen handlar om något helt annat, nämligen om hur vi ska handleda och undervisa våra yngre kollegor. Det är bra för den som ska lära sig något att vara nyfiken och inte känna sig hotad eller gå i försvar. Och det är bra för oss som fungerar som lärare att fundera över vilka känslor en yngre kollega väcker. Rapp? Duktig? Lat? Glidare? Ambitiös? Jobbig? Mina känslor för en annan person, vad har de för relevans i samarbetet?

Det finns, påminner Nilsonne, ett tidsmässigt avstånd mellan en observation och en värdering. En mikrosekund som vi kan använda: Observera. Inte värdera. Jag kan träna mig på att stanna efter observationen. En mörk hud och ett okänt efternamn.
Stopp. En lång svart kjol och ett glittrande klänningsliv.
Stopp. En mansperson. Stopp. En knarrig röst. Stopp.
En kraftig fjortonåring. Stopp.

Det går att bromsa, tänka efter, och ta itu med den värdering som riskerar att följa sedan.

Det snabba omdömet, den ibland förhastade slutsatsen, har varit viktig för vår överlevnad, påpekar journalisten Malcom Gladwell i den tankeväckande boken Blink.

Den som satte sig ner på savannen och reflekterade vid åsynen av lejon blev snabbt uppäten. Säkrast var att springa för livet utan att fundera. Och många av livets och yrkets viktigaste beslut fattar vi just med något slags intuition, en magkänsla. Ofta blir det förvånansvärt bra, och inte alltid bättre om vi funderar. Men ibland blir det helt galet. Även företag formulerar värderingar. Intressant blir det när vi får till ett samtal om vad honnörsord som medmänsklighet betyder i vårt dagliga arbete. Och, på de lärdes vis, vad det inte är.

Värderingarna är våra tankemässiga autopiloter, på gott och ont. Fråga vilken tjockis som helst.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev