Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Fler borde arbeta med sin existentiella kondition”

Publicerad: 6 november 2015, 06:30

Distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors skriver om privilegiet att känna till döden.


Ibland tänker jag på hur privilegierade vi i vården är. Vi vet att man dör. Det finns vidriga och vedervärdiga exempel på denna händelse, men det finns också tillfällen när den kommer som ett naturligt avslut på ett långt liv, när det inte är något konstigt, när det inte finns något annat alternativ efter en mycket lång resa. Det är dessa händelser jag menar nu.

Men ibland får jag för mig att insikten om att livet tar slut, inte är en allmänt känd kunskap. Att den kunskapen borde spridas, likt en hälsoupplysning.

Vi är duktiga på att styra och ställa med folk: Ta dina mediciner, missa inte årskontrollen, rök inte, motionera, gapa och svälj. Men ibland kan man önska att människor också någon gång arbetade med sin existentiella kondition. En liten existentiell armhävning, åhej, och ägnade sig åt att vårda sina meningsskapande system. En aktivitet som inte är sjukvårdens ansvar utan hör hemma i det personliga förhållningssättet till tillvaron. Kanske inte så hippt men med bäring på hälsan, reaktionssätt och förmågan att tackla livets utmaningar.

Sedan ska vi förstås ha stor förståelse för att man kan reagera annorlunda i ett chocktillstånd, vi ska ha all empati med det, men ändå, hur mycket är rimligt att protestera mot det oundvikliga? Var och en må reflektera över sin nivå.

Sådant tänker jag på när jag träffar anhöriga till döende patienter på äldreboendet. Patienten är så gammal att det nästan tangerar 1800-talet, och ändå: ”Ni måste göra mer! Hon måste ju till akutmottagningen! Hon kan väl inte ligga här och dö. Hon måste väl röntgas?”

I sängen en lugnt sovandes, medvetslös, Cheyne-Stokes-andandes, snart marmorerad liten människa. Ingen smärta, ingen oro.

”Men ring efter ambulans – hon dör ju!”

Långa förklarande samtal. I de allra flesta fall samförstånd om att vården ska fortsätta på boendet, men inte alltid. Tyvärr inte alltid och jag tänker att det är ett stort misslyckande, att förutsättningarna var fel, ingången var fel, chock, förvirring och omgivningens obearbetade känslor inför vad som håller på att hända. Kanske övertro på sjukvården och den medicinska vetenskapens förmåga. Bristande existentiell kondition.

Och jag läser i tidningen att folk oroar sig för att de inte ska få dö i fred. Att sjukvården ska hålla liv i dem på konstgjord väg under stor plåga, med intensivvård och respiratorer i all oändlighet till ingen nytta. En mycket sjukhuscentrerad bild, men man föreställer sig nog gärna att slutet kommer som i sjukhusserierna, action och dramatik. Och så en respirator.

All respekt för den problematiken men det är inte vår vardag. Vi är i det sovande, avdomnade, successiva avslutet där vi möter det motsatta problemet. Vi får stötta i beslutet att detta är vägs ände och sjukhusaction inte är meningsfullt. Vi ska göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för patienten.

Vi har kunskap. Och vi vet att man dör.

KATARINA STOLT SIMFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev