Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Från skavsårsfixare till administratör av mirakel”

Publicerad: 19 januari 2018, 07:47

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Foto: Stefan Persson/Bildbyrån

Vad ska primärvården syssla med egent­ligen? Vilka uppdrag ska finnas på vår meny?


Många tycker att primärvårdens främsta mål och mening är den snabba osorterade tillgängligheten ut mot sam­hället. Har vi bara tittat på varje skoskav eller febrig 20-åring med två dagars temp på 38,1 har vi uppfyllt vårt uppdrag av behovstillfredsställelse, vårt ansikte utåt och politikernas vallöften. Tänk att detta skulle vara det viktigaste vi gör. Har svårt att fatta det. Som att en restaurangmeny bestod enbart av kaffe.

Dessutom måste folks upplevda behov av läkar­bedömning för minsta skrapmärke ifråga­sättas. Mycket kan hanteras av andra primärvårds­aktörer, sjuksköterskor, sjukgymnaster och via den psykosociala kompetensen. Så görs ju förstås till en del, men inte alls i den utsträckning som är möjlig och medicinskt motiverad. Telefontriagering är svårt och att arbeta med akutpatienter i team tillsammans med åtminstone en sjuksköterska, behöver utvecklas.

Det lagas ­mycket lutfisk på en vårdcentral. ­Avancerad lutfisk.

Men visst, vi kan servera snabbkaffe men hur går det då med de andra tillstånden som patienterna har? Hur blir det med lutfisk och egendomligheter som tjälknöl dim sum?

Lutfisken är ju den där rätten man lagar en ungefär en gång om året och som har vissa likheter med den regel­bundet återkommande kontrollen av till exempel diabetes och hjärtsvikt. Inte så dramatiskt, mer blekt och repetitivt, men om den uteblir uppstår stora problem med recept och läke­medel, avstämning, uppföljning och medicinjusteringar. Det lagas mycket lutfisk på en vårdcentral. Avancerad lutfisk, inte enbart de vanliga fisk­sorterna. Tyvärr får lutfisken ofta stryka på foten och hamna långt bak i kön eftersom vi måste koka så förtvivlat mycket kaffe. Det är ju kaffe­pannorna som visslar högst.

Av de remisser som kommer till oss från slutenvården är de svåraste rätterna ofta ett blancherat långkok eller annat svårtolkat. Patienterna kommer när sjukhusklinikerna inte har något mer att tillföra. (Och jag menar inte palliativvård, där är uppdraget ändå tydligt.) Sjukhuset har gjort allt man kan komma på utredningsmässigt men resultatet har ändå mynnat ut i något sorts frågetecken, eller i värsta fall upp­givenhet. Primär­vården ska nu uppgraderas från skavsårsfixare till mirakeladministratör. Allt är väldigt dimmigt, det finns ingen sjukdomskarta att hänga upp och peka på och säga ”där, den där ojämnheten är det, den ska bort”. I stället smärta, trötthet, låg funktionsnivå och trassel med Försäkringskassan och eftersom det är så besvärligt och konstigt ska distriktsläkaren genast rehabilitera bort konstigheterna och ta ett icke fragmenterat helhetsgrepp.

– Nu måste det äntligen hända någonting! säger patienten.

– Jag vet inte hur vi ska ha tid med dig, säger jag. Jag vet inte hur det går med återbesöken och en massa andra rätter heller. Jag måste koka mer kaffe, snabbkaffe och express espresso. Det är prioriterat. Du får sitta långt ned på menyn. Och vänta.

Relaterat material

”Låt oss lansera ett nytt koncept för vårdcentral"

KATARINA STOLT SIMFORS

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev