Carl-Magnus Hake: Hamnolyckan som inte anses ha bäring på Macchiarini

I tisdags stod det klart att förundersökningen mot Paolo Macchiarini återupptas när det gäller två av patienterna som transplanterades med benmärgscellsbesådda strupar av plast. Nu inriktas utredningen främst på grovt vållande av kroppsskada.

Efter att ha varit på plats vid presskonferensen där överåklagare Mikael Björk tillkännagav sitt beslut fastnar jag själv för den annorlunda bedömningen av rättsläget som han gör och de möjligen nya möjligheter som därmed kan finnas för att Paolo Macchiarini till slut fälls om åtal väcks.

I sitt beslut att lägga ner förundersökningen lutade den tidigare åklagaren Jennie Nordin sig på ett fall där Högsta domstolen konstaterat att kroppsskada respektive död ”med hög grad av sannolikhet skulle ha uteblivit om rätt handling hade företagits”. Då hon inte ansåg att bevis förelåg för detta vid Macchiarinis operationer fanns inte skäl att driva utredningen vidare.

Men vad Jennie Nordin inte refererade i sitt beslut var att Högsta domstolens resonemang gällde underlåtenhet. Detta har alltså Mikael Björk nu tagit fasta på när han nu anser att denna dom inte ger vägledning i det enligt honom aktiva handlandet från Paolo Macchiarini och sjukvårdens sida.

Domen i fråga handlar intressant nog inte om ett vårdfall utan om en tragisk händelse i Åhus hamn där en arbetare blev ihjälklämd vid urlastning i ett fartyg. Högsta domstolen ansåg att den verkställande direktören för hamnbolaget gjorde sig skyldig till arbetsmiljöbrott när han genom underlåtenhet inte sett till att det fanns en så kallad signalman som skulle övervaka lastningsprocessen.

Enligt Mikael Björk går det att ”se konsekvenser och bedöma orsaker på ett annat sätt” när det handlar om Paolo Macchiarinis aktiva handlande, jämfört med skador som skett på grund av underlåtenhet. Frågan är nu hur långt han måste gå för att styrka att de svårt sjuka patienterna skulle ha farit mindre illa om andra behandlingsstrategier användes i stället för syntetisk struptransplantation, något som den förra åklagarna alltså inte ansåg sig kunna.

Det är uppenbarligen mycket komplex juridisk materia. Men om de är något av de två aktuella fallen där Mikael Björks chanser för åtal rimligen är störst är det den turkiska kvinnan, som transplanterades trots vetskap om att metoden medfört komplikationer på de två tidigare patienterna.

Den annars rätt försiktige Kjell Asplund, som utrett Karolinska universitetssjukhusets roll i Macchiariniaffären, har ansett att hennes transplantationer tillsammans med den initiala operation hon genomgick ”i praktiken kom att förvärra hennes tillstånd, försämra hennes livskvalitet och innebära ytterligare hot mot livet”.

Samtidigt ansåg även den förra åklagaren att ”transplantationerna har orsakat målsäganden flertalet allvarliga skador vilka inneburit ett mycket stort lidande, såväl fysiskt som psykiskt”. Men detta räckte inte för åtal, då åklagaren inte med ”hög grad av sannolikhet” ansåg sig kunna visa ”att målsäganden hade varit vid liv idag eller att hennes komplikationer hade uteblivit för det fall man hade vidtagit något annat behandlingsalternativ”.

Framtiden får utvisa om Mikael Björk landar i en annan bedömning, kanske genom att fokusera på om hennes komplikationer hade kunnat bli lindrigare med andra tillvägagångssätt.