Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Hembesök kan sluta med en spade i jorden

Publicerad: 20 april 2013, 06:00

Hembesök är en egen division, på utdöende för vårdcentralerna. Besöken slukar tid och bör helst överlåtas till lasarettsansluten hemsjukvård eller kommunens distriktssköterskor.


Hur ska vi kunna fylla alla ekonomiska incitament angående tillgänglighet, om vi slösar tid på att åka bil och springa i trapphus? Nej, patienterna ska till oss, må de än hasa och rulla sig hit i effektivitetens tecken. Och att hembesök förebygger besök på akutmottagningen verkar ingen ha tänkt på.

Det finns andra problem också, hembesök kan lätt svälla ut. Man kan hamna i oekonomiska paramedicinska övningar helt utan monetär ersättning från Vårdvalsenheten, vakta en hund, leta efter en kofta eller gräva hål i någons trädgård.

Sådant tänker jag på när jag ringer på dörrklockan för den typ av hembesök som ännu inte gått att rationalisera bort, fast nu är det så dags kan man tycka, konstaterande av dödsfall i hemmet.

En liten tant öppnar. Hon heter Evy. Det är en stor mörk villa full med jakttroféer, råbockar, älgar, skruvade horn från Afrika. Men makens största och finaste byte är en tjugofyrataggare. Den har han låtit stoppa upp och hänga
i vardagsrummet. Man blir nästan rädd när man kommer in i där, ett enormt älghuvud ovanför soffan. När jag tittat på maken sätter jag mig
under älgen och fyller i alla papper.

Evy ser bedrövad ut. Man skulle ju kunna tro att det berodde på sorgen. Men med blicken mot bordet berättar hon om maken, om hans ilska, hans knytnävar, och om hur svårt det hade varit mot slutet att höra vad han sa. Men så en dag verkade det som han försökte säga något viktigt, han var lugn och sansad och Evy tänkte att nu kommer kanske ett farväl eller något vänligt, en försoning. Men då hade han börjat prata om älgen, hans älskade älg och Evy hade varit tvungen att lova att han skulle få med sig älghuvudet i kistan.

Hon gråter. Hon kan ju inte få ned älgen från väggen och inga barn har de som kan hjälpa till och hon vill inte be någon granne om hjälp. Och inte vågar hon berätta för begravningsentreprenören heller.  Den får ju aldrig rum i en kista, säger jag men Evy säger att maken hade sagt att hon måste såga lite i älgen om det behövdes.

Jag kliver upp i soffan och rycker lite i älgen. Den är enorm, äcklig och maläten med konstgjorda ögon av glas. Men den sitter fast som berget. Jag kan nog inte, säger jag. Evy ser vädjande ut. Jag fortsätter rycka och dra och plötsligt släpper den, jag hinner precis hoppa undan innan älgen brakar ned i soffan. En bit av tapeten följer med också.

Begravningsentreprenören kanske kan såga, säger jag men Evy pekar genom fönstret. Där är skjulet, där finns spaden. Där är lövkomposten. Jag stapplar ut med åbäket i famnen. Sedan går det lätt, jorden är lös och luftig. Jag trampar hårt. Vissa saker måste grävas ned, säger vi.

Sedan åker jag tillbaka till vårdcentralen med dödsbeviset. Men först dricker vi kaffe.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News