Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Hoppet sätts på prov när man hamnar i eländet”

Publicerad: 16 januari 2015, 10:26

Johan Persson, ambulanssjuksköterska, i en krönika om tillfällen när han vill fly men måste stanna.


Ibland vill jag fly. Men om jag sviker är det även samhället i sig som sviker. Något de flesta sätter sin tillit till. För om inte vi kommer, vem kommer då?

Jag tänker på händelser som den vid Dalby stenbrott där en ung kvinna och hennes barn skadades så illa att de senare avled, vilket i sig är ofattbart tragiskt men där de bakomliggande orsakerna till hur det hände är än mer upprivande. När man tar del av det rinner det tårar från hjärtat. Framför allt vill man inte vara med om det, men det är en del av jobbet. Då gäller det att vi har den mentala beredskapen och att stöd finns runtom såväl som i oss. Att det finns kraft som håller oss uppe även efteråt.

Håkan Hellströms ”Du är snart där” kan hjälpa mig. Det är en av de vackraste låtar som gjorts. Mycket tack vare att jag kopplar samman den med positiv belöning, jag hade den i lurarna när jag åkte skidor en gång i en brant där ingen annan åkte. Om och om igen. Jag tycker om den också därför att den handlar om drömmar, hopp och att aldrig ge sig fastän mörkret hänger över.

Människorna som jag möter i mitt arbete – jag brukar ofta fråga vad de gör eller har gjort i livet. Ofta är det spännande historier att ta del av. Då och då får jag lyssna till ett helt liv, komprimerat till ett par minuter. Som en slags låttext. Ibland vill man höra hela skivan. Min fråga kan tyckas slentrianmässig men jag är genuint intresserad. Så undrar jag om det jag frågar efter egentligen är: ”Har du uppnått dina drömmar? Tog du chansen medan den fanns?”

Ty långt ifrån alla gör det. Inte alla får.

Det är mörkt nu härnere, ännu finns ingen snö som lyser upp, det blåser kallt och det regnar från sidan. Självklart längtar man bort. Fast, ändå inte längre än att det fortfarande är krypavstånd hem. För jag tycker ju om det i alla fall. Det nordiska vemodet, väderomslagen, årstidernas förändringar. Klimatet som format mig är en del av mig lika mycket som orden är mina som jag skriver. Hösten, vintern, kylan, mörkret: allt det där är sprunget ur något som varit och ger en förutsättning för det som kommer efter.

Om man vill kan man dra en parallell med ett möte i vårdens tjänst. Något har lett fram till vårt möte och det som kommer ur det påverkar oss båda, oavsett om vi diskuterar livsval eller inte. Ibland väldigt lite, andra gånger mer än vad man just där och då förstår.

Sedan finns de där mötena som aldrig går ur, de som för alltid kommer att finnas kvar. Även om man knappt står ut att lyssna till dem måste de historierna också berättas, fast man vill stänga av långt innan refrängen. När som helst kan vi hamna i det mest tragiska och eländiga vi kan tänka oss och det är då drömmarna, tron och hoppet kommer in. För vad skulle vi vara utan? Hur skulle vi orka?

Som Håkan sjunger: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. För ibland kan det bara bli bättre. Som när vi blir ett med våra svåraste ögonblick.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev