Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Hur fyller man hålen efter erfarna kollegers andar?”

Publicerad: 16 Februari 2018, 09:00

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån


Varje morgon när jag går från cykelstället till sjukhuset brukar jag träffa på Gunnel, min kollega, mångårig läkare och chef på hudkliniken i Karlstad.

Punktlig som en klocka kommer hon med raska steg och oftast ett leende på läpparna. Om vi hinner byta några ord innan vi trampar in på hudmottagningen har hon oftast något intressant att berätta, ett radioprogram hon lyssnat på eller någon resa hon vill göra. Gunnel är nyfiken på allting, från vetenskap till politik. Och dermatologi, förstås.

På min klinik kommer det inte att finnas någon läkare över 60 år

Varje morgon fram till nu vill säga, för från och med måndag kommer jag inte stöta på Gunnel mer, i alla fall inte på den tiden och platsen. Gunnel går i pension.

Det blir tomt efter henne, både efter hennes person men också hennes kompetens. Med sina många år i yrket besitter hon en guldgruva av erfarenhet.

Den rollen som ens föräldrar har i det privata livet har ens äldre kolleger i arbetslivet. Hur ska vi klara oss utan Gunnel?

När jag jobbade på kirurgen på ett sjukhus i södra Sverige för ett antal år sedan pratade man om hur man skulle kunna ”fylla hålet efter Hasses ande”. Det var inte längre hålet efter den framstående kirurgen Hasse själv utan tomrummet efter hans ande som ekade tomt. Jag antar att anden hade dröjt sig kvar efter att han slutade, när den till slut försvann efterlämnade även den ett hål. Kvar fanns ett gäng kompetenta kirurger men som saknade det där särskilda drivet. Kanske var han en sådan som förkroppsligade kliniken i sin egen gestalt och som vigde sitt liv åt sin läkar­gärning.

Alla har vi några förebilder i de äldre läkarna vi jobbat med under vår karriär. Det skär i en när de slutar. Några av mina hjältar heter Rolf, Jan-Olof, och Gunnel.

När man beskriver ålders­pyramiden i Sveriges befolkning brukar man sucka över att den är uppochnervänd, det vill säga att det är fler och fler äldre som ska försörjas av allt färre yngre. I läkarkåren har det börjat bli tvärtom, ålderspyramiden är rättvänd med en bred bas av yngre och några få äldre på toppen. 2015 var 22 procent av de yrkesverksamma läkarna över 60 år. Bara 12 procent var 55–59 år och 10 procent ­50–54 år. 60-plussarna försvinner nu i rask takt i och med att åldersstrukturen förskjuts. På min egen klinik kommer det inte att finnas någon läkare över 60 år. De flesta är under 50. Det fanns helt enkelt en period då det utbildades färre specialister i Sverige och det är de som är äldst och mest erfarna nu och några år framöver.

På ett sätt är det positivt att ha en övervikt av unga läkare, med lång tid framför sig. Men är man ung har man inte lång erfarenhet och lång erfarenhet är underskattat.

Det tar tid att bli en riktigt duktig kliniker, och det blir tungt för den lilla gruppen med de äldsta läkarna att vara bollplank åt alla yngre.

Rutinsjukvården kommer förstås att rulla på, men när vi stöter på de svåra fallen, som vi vill bolla med äldre kloka kolleger, då märker vi hålet, och vill tillkalla andarna.

SUSANNA SANDBERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev