Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Hur ska vi lära ut den empatiska besvärligheten?”

Publicerad: 5 Maj 2017, 06:46

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Foto: Stefan Persson/Bildbyrån


Kan man bli för empatisk? Det reflexmässiga svaret är ju neeej, det kan man inte. En läkare kan aldrig vara för empatisk, empatin är vår vän och ledstjärna. Alltså drillar vi våra studenter i empati och medkänsla.

Men gör vi rätt, rustar vi framtida kollegor på bästa sätt? Nu menar jag ju inte att vi ska minska på empatin och släppa fram ångvälten inom oss, utan vad som är klokast ur ett större perspektiv.

Hur når man största möjliga empati samtidigt som man allra bäst står pall? Någon kanske tycker det inte är någon motsättning mellan att stå pall och visa empati, men så kan det kännas. Som vid svåra dödsbud med laddning i luften: Om även du bryter ihop och gråter hejdlöst så orkar vi and­ra inte! Att vara ställföreträdande brygga till normaliteten. Att inte gråta märkbart. Att tala med ord, inte skrik. Att reda i situationen.

Empati, vad menar vi egentligen? Man tror att man har ordet i sin hand och så slinker det mellan fingrarna.

Och så minns man att någon sagt att man ska ju känna med och inte för någon eller hur var det? Vilken preposition var det som var rätt? Tänk om det var för någon jag skulle känna? Är det det som är sym­pati? Nej, sympati ska man inte känna, det är fel, empati är rätt. De tjusiga teorierna kan vara som bortblåsta inför patienten.

Och vilken nytta gör med­känslan vid missbrukarens gråtfyllda vädjan om ännu fler beroendeframkallande tabletter eftersom alla väskor kommit bort eller piller råkat spolas ned i toaletten? Vilka prepositioner ska man luta sig mot då?

För någonstans måste man också lära sig att stå pall. Hur gör man det? Inte stiff upper lip utan robusthet, tålighet och trygghet. Försöka vara uppmärksam på sig själv och sin egen reaktion och göra helt klart för sig att känslomässigt engagemang inte betyder känslomässig sammanblandning. Det kan behövas en god portion vänlig kärvhet. En sorts naturlig friktion som av nöden ibland får vara en broms och tvekan. En inkännande stopp­sägare.

Hur ska vi lära ut den empatiska besvärligheten?

Vi vill ju att folk ska känna sig trevligt bemötta men samtidigt omhändertagna enligt vad som är beprövat, praxis, vår uppfattning, det kloka, det motiverade, konsensus eller bara kollegans råd.

Det viktigaste är att vara professionell, säger någon. Det låter lite kliniskt vetenskapligt men kanske är det professionaliteten som är svaret. Man ska vara i sin läkarroll, sin profession.

Rollen kan vara en styrka som bär i det svåra och som gör situationen möjlig. Som får mig att stå pall. Man ska inte spela en roll utan man ska gestalta den. Det är förtvivlat stor skillnad på det. Det man spelar, det låtsas man. Det man gestaltar, det blir man. I bästa fall. Om man får rätt vägledning.

KATARINA STOLT SIMFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev