Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”I dag håller vi stängt för rumsplaneringsmöte”

Publicerad: 21 September 2018, 08:00

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån


I kollektivtrafiken räknar vi med rusningstid när bussar och tåg ska föra människor till och från jobbet. Turerna är täta, men ändå blir det lite trögt här och var. På söndagsförmiddagarna avgår bussarna inte lika ofta men rullar sedan snabbt genom tomma gator. Jag tror ändå att människor skulle bli förvånade om tidtabellerna gjordes om så att bussen alltid kom en gång i halvtimmen.

Men i vården förväntas vi knipa ihop ögonen för all den variation som finns mellan olika patienter, veckodagar, tid på dygnet, årstidsbundna aktiviteter och aktuella smittämnen och istället sträva efter det som omhuldas mer än allt annat: jämna flöden. De som räknar ut våra resursbehov vill använda alla årets veckor, veckans alla timmar, mottagningens alla rum och personalstabens alla sjuksköterskor. Vi är inte bra på att bemanna och planera för rusningstrafik, och vi försöker aktivt göra motsatsen: släta ut topparna.

Minns ni lean? Den framgångsrika bilfabriken Toyota inspirerade många verksamheter att identifiera flaskhalsar och samarbeta bättre om företagets samlade resurser. På Karolinska fick vi till och med en lean-bok i present av sjukhusledningen. Jag läste den och några till, och det jag minns är att den som vill vara effektiv alltid ska ha lite marginal. Om vi utnyttjar en resurs till max är risken stor att minsta extra påfrestning gör att hela verksamheten stannar. Det är klokt att till vardags använda ungefär 85 procent av det man kan uppbringa, sade lean-profeterna.

Lägg all kraft på att försöka rekrytera och behålla sjuksköterskor

I en berömd konversation med finansminister Gunnar Sträng påpekade Astrid Lindgrens häxa Pomperipossa att det inte finns 102 procent. Men i vården finns det ofta mer än 100 procent, låt det vara vårdplatsbeläggning eller antal patienter per sjuksköterska. Ibland ser jag framför mig sådana där kraftmätare som finns på nöjesfält där en stark person kan slå så hårt med en tung klubba att en figur högst upp på en stapel lyfter på hatten. I vården har vi en kraftmätning kring rumsutnyttjande där många människors intellektuella kapacitet används för att räkna ut hur vi ska utnyttja rum effektivt, alltså 100 procent, i ett jämnt och förutsägbart flöde under veckans alla timmar.

Om jag satt på månen och såg ner på svensk sjukvård skulle jag först och främst se en vård som har nått enastående framsteg och som bara blir bättre och bättre, även om det finns bekymmersamma inslag, som att vi har ont om sjuksköterskor. Och att vi därför har så ont om vårdplatser att maskineriet ibland stannar och operationer får ställas in.

Så jag skulle rekommendera kompisarna nere på jorden att lägga all sin kraft på att försöka rekrytera och behålla sjuksköterskor. Rummen skulle jag inte bry mig om. Framför allt skulle jag inte be sjuksköterskor att använda sin dyrbara tid åt att optimera rumsanvändningen på möten, i kollegieblock och på whiteboardtavlor.

Det blir oändligt mödosamt att se till att doktorn får sitta någorlunda still och inte behöver springa mellan olika platser, och att patienterna vet vart de ska gå, om det viktigaste, intressant nog, är att rummen används hela tiden.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev