Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag18.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Sara Heyman: ”I fickan vibrerar och piper larmet konstant”

Som ett sätt att förhålla oss har vi kallat situationen krigssjukvård. Vi har försökt skratta åt eländet, skriver Sara Heyman om sina erfarenheter i covidvården.

Publicerad: 8 Januari 2021, 12:53

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sara Heyman har under helgerna ryckt in i Stockholms covidsjukvård som sjuksköterska och varit ledig från sitt arbete på Dagens Medicin.

Foto: Maxim Thoré/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Covid-19CoronavardagRegion Stockholm

 

Att jobba i olika branscher gör det möjligt att jämföra. I den här krönikan ska jag försöka översätta en dag för en sjuksköterska på en covid-19-avdelning till en arbetsdag för en reporter på en nyhetsredaktion. Vi tar Sveriges Radios ekoredaktion.

På morgonen säger dagredaktören till dig: ”Det är en viktig debatt i riksdagen i dag. Jag vill att du lyssnar på den och gör ett nyhetsinslag till lunchekot.”

Sen säger hon: ”Det har skett en jordbävning i Iran. Uppgifterna från byråerna är oklara. Ta reda på vad vi verkligen vet, hitta en hjälparbetare att intervjua och gör ett inslag till lunchekot.”

Sen säger hon: ”Det pågår något slags drama vid Norrmalmstorg. Åk dit med bandare och kamera och ta reda på vad som händer. Intervjua relevanta personer och gör ett inslag. Deadline lunchekot.”

Sen säger hon: ”Det brinner i en industribyggnad i Södertälje. Åk dit och gör dig redo för live-rapportering. Du ska vara med i lunchekot.”

På sjukhuset finns ingen ondsint arbetsledare som bestämmer att du ska göra allt samtidigt. Det bara blir så. 

Du är orolig för att patienten på rum 1, med tolv liter syrgas på mask, ska bli förvirrad och slita av sig masken utan att någon är där och ser det. Du vill gå in dit eller be undersköterskan, men du står i full skyddsmundering inne hos patienten på rum 2 och ger antibiotika. 

När du går ut ur rummet får du veta att patienten på rum 3, som sannolikt har proppar i lungorna, ska till röntgen och måste få en ny infart. 

Samtidigt kommer undersköterskan och berättar att patienten på rum 4 sjunker snabbt i saturation. 

Du får besked om att patienten på rum 5 ska byta avdelning och har en anhörig som måste kontaktas. 

I samma stund rullar en ny patient in från akuten. Du har inte hunnit läsa något om personen du plötsligt har framför dig, ihopsjunken med dropp och syrgas på en bår, och du inser samtidigt att ingen har hunnit bädda på rum 6. 

I fickan vibrerar och piper larmet konstant. 

Det går förstås inte att jämföra rapporteringen om en jordbävning i Iran med att ta hand om patienter. Det som händer om reportern inte hinner få färdigt nyhetsinslaget till lunchekot är – ingenting. En eventuellt arg dagredaktör och ett radioinslag i telegramform. Det som kan hända om ingen går in tillräckligt ofta till patienten med tolv liter syrgas kan vara ett hjärtstopp. 

Jag vet att situationen är exceptionell. Jag vet att många, säkerligen på alla nivåer i regionen, just nu slår knut på sig själva för att få vården i Stockholm att fungera. 

Men jag vet också att förutsättningarna som jag och mina kollegor haft under jul- och nyårsdagarna har varit oacceptabla. Oacceptabla för att vara sjukvård i Sverige 2021 – med eller utan pandemi. Personalen har kommit från så många håll att standardfrågorna sjuksköterskor och undersköterskor emellan har varit ”Varifrån kommer du?”, ”Har du jobbat här tidigare?” och ”Jobbar du heldag?” Vi har haft tur de dagar det har funnits någon på plats som vet hur man får akuta blodprover till labb, var man kan hämta läkemedel som saknas och vem man ringer när sjuksköterskan som ska jobba nästa pass inte dyker upp. 

Som ett sätt att förhålla oss till läget, då vi saknat läkemedelspumpar, patientlarm, glukosmätare och personal, har vi kallat situationen för krigssjukvård. Vi har försökt skratta åt eländet. 

När vi gjort det har jag samtidigt haft en tanke i bakhuvudet. Tanken att situationen visst skiljer sig, men ändå inte skiljer sig tillräckligt mycket, från hur det varit på många håll långt innan covid-19.

Den här krönikan tillägnas alla som hjälptes åt och trots förutsättningarna lyckades ge god vård till covidpatienter under jul- och nyårshelgen. 

Fotnot: Utbildningarna till grundutbildad sjuksköterska och journalist är lika långa.

Om skribenten

Dagens Medicins medarbetare Sara Heyman har under jul- och nyårshelgen tagit paus från journalistjobbet och hoppat in i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus. Här är hennes krönika om dagarna i covidvården.

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll? Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sara Heyman

Teamledare – nyheter

sara.heyman@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev