Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag15.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Ibland släpar jag hela sorgehus efter mig”

Publicerad: 13 November 2015, 06:00


Hade tänkt rycka upp mig ur det anemiska dödsträsket och skriva en rapp text om vård, vinterfälgar och att våga kärlek – men döden och lidandet nafsar mig i hasorna vart jag går. Lika bra att vända om och se det i ögonen.

Jourhelgen börjar med mobilsamtal i sängen på morgonen och fortsätter med tele­fon­rond med avdelningen, samtal från teamen ute hos patienter, paus för frukost och tennis, rond live med trettio­talet patienter, 45 minuter långa samtal med familjer där jag förklarar varför morfin ska in och dropp ska ut. Försöker lyssna och förstå, förklara, motivera, stötta och begripliggöra palliativa inriktningen för dem som står långt ifrån begreppen antingen mentalt, emotionellt eller kulturellt.

Talar med en yngre patient som vill veta hur långt det är kvar. Svårt att svara på. Ångest blandat med kontrollbehov. Kallsvettig hand i min. Ögon som inte håller sig öppna under hela sam­talet. Vackra kinden så blek. Efteråt avstämning med sjuksköterskorna om milliliter och milligram och lite laktulos på det. Sen köra hem och lägga sig i soffan med full hjärna, tom blick och ett behov av att långsamt få pysa ut, tömma ut alla intryck, alla känslor som jag fått ta in och härbärgera under dagen. Sen börjar telefonen ringa igen. Var det inte lugnare på Thorax?

Tänker på lidandet. Det vi oftast vill undvika. Kanske är det därför de svåra samtalen blir så svåra? På grund av själva undvikandet?

Läkare är inte särskilt rustade att möta lidande. Och ändå är lidandet så centralt i vårt arbete. Vi har inte alltid goda verktyg att hantera det med, utan förlitar oss på goda före­bilder, dåliga före­bilder, egna erfarenheter och litteratur. En central fråga för mig just nu är hur jag kan vara ärlig och ändå låta patienten behålla hoppet? Är det ens möjligt?

Hur når jag fram till mamman som inte orkar med ord? Inte förmår se? Sonen som inte mäktar avskedet? Hur orkar jag vara den som kommer med förebud om döden? Hela jag en dödsmässa.

I handledningen lär vi oss metaforen att gå in och ut ur olika rum för att orka vara närvarande i mötet med patienten utan att bli en del av den. Ibland lyckas jag inte utan släpar hela sorgehus efter mig i korridoren.

Då måste jag dra igen dörrar, sätta på ett pansar. Lidandet är för stort. Alla problem kan inte lösas. All sorg är kanske inte möjlig att dela, eller ens leva med. Allt är inte fattbart.

Det kommer som en skam om natten. Insikten om att jag aldrig kommer att räcka till. Helt. Men. Räcker det att komma som jag är? Med bultande hjärta och bucklor i själen? Vågar jag låta bli att prata bort stumheten? Kan det räcka med en hand på den andres arm?

I gryningsljuset tror jag det. Det räcker att vara. Närvara. Vara kvar. Lidandet kanske inte minskar. Men den som lider är i alla fall inte ensam. Och insikten om min egen otillräcklighet bär mig en liten bit framåt, närmare den som lider. Och ur ärlighet kan ett nytt slags hopp spira.

ANNA SPENCER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev