tisdag7 februari

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Inför den Andre prövas vår medmänsklighet”

Publicerad: 22 januari 2016, 09:00

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors om att möta verkligheten på mottagningen.


Kanske är det inte besvärligt. Kanske är det en förmån. Förmånen att leva i verkligheten och inte någon annanstans. Kan man avsäga sig verkligheten om det finns människor som är på riktigt?

I början är det ju statistik och text och tidningsrubriker men ganska snart kommer en annan tillvaro till mottagningen. Omvärlden kliver in, sätter sig i väntrummet och säger: Så här är det. Så här ser det ut utanför ditt staket. Och vi: Ja ja, vi vet väl hur det är utanför staketet, vi är ju inga hemmadöttrar och hemmasöner precis, säger vi först.

Och vi har det minsann jobbigt också. Vi har också brist. Brist på ­specialister, på vårdplatser, brist på läkare och sjuksköterskor, oklara styrsystem och irrelevanta strukturer. Krig och bråk om sängplatser.

Då säger den Andre: Jag kan se att ni inte har några hål i taket. Det är bra.

Men vi förstår inte för vi tror att de pratar om hål i taket.

Och i mycket är det ju ett arbete som ska göras, jag tänker nog inte så mycket i början, det är ju det vanliga ­arbetet, infektioner, ­smärtor, hosta och nya recept på blodtrycksmedicin, fast nu som ersättning för de tabletter som blåst i vattnet. Det var visst någon storm. Och vi grejar och fixar. Och vi letar efter tolkar. Men sedan, ögonblicket när man fattar, när det tränger igenom. När det går in igenom dig och inte ut igen. Det stannar. Och du tänker, jag skiter i om det förändrar mig för det kan inte vara på något annat sätt.

Och hjärnvindlingarna kastas runt i kroppen, man känner sig yr, ja nästan illamående och man förstår att förståndet kanske har glidit ned och hamnat bakom bröstbenet, och ska det verkligen sitta där, men det går inte att göra något åt det, man får i stället fundera över om de nya hjärncellerna sitter i höger eller vänster kammare eller höger eller vänster förmak eller vad tusan.

För till slut behövs bara en liten droppe, något ganska banalt kanske, och så rinner det över. Och jag vet när det händer, för det är när alla ungarna kommer in. Det är slutet av oktober nu och det är ganska kallt. Ungarna kommer in barfota i de där eländiga plastiga badtofflorna. Jag lyssnar på lungor och klämmer här och där och lyser med ficklampan. Men en sak kan jag inte. Kan inte titta ned på deras fötter. Orkar inte trasiga badtofflor.

Jag orkar inte? Orkar inte? Jag borde skämmas.

Om du är en bra läkare bestämmer du inte själv. Det avgörs av kollegor, övrig personal och naturligtvis av patienterna. Men hur prövas vår medmänsklighet? Är det jag själv som avgör min egen förträfflighet?

Theodor Kallifatides skriver i Dagens Nyheter: Det må hända att vi har kämpat oss till många och stora friheter. Men det finns alltid en gräns. En naturlig och oöverstiglig gräns. Den andra människan. Det är där, inför den Andre, som vår mänsklighet ska bestå provet.

Det är kallt i Sverige i dag. Just nu gäller badtoffeltestet. Bland annat.

KATARINA STOLT SIMFORS

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev