Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Ingen trodde att denna utveckling var möjlig

Publicerad: 9 juni 2014, 04:18

Har vi bjudit in patienterna till diskussioner? skriver Johan Persson apropå känslan av attt ambulanssjukvården ”stundtals är nära kollaps”.


Få saker är så ljuvliga att bära med sig på sin livsvandring som förväntningar och tillit, i synnerhet när de överträffas. Så landar dessa händelser inuti, sparas som oöverträffliga minnen: ens barns födelse, en förälskelse, sommaren när man var sju.

Men är det inte också så att få saker kan ställa till det som just tillit och förväntningar? Kanske i onödan. Eller av nöd? Det är ju så tråkigt att bli sviken eller besviken när det inte blir som man tänkt. Så lätt då att prata i versaler, kräva allas avgång och leta syndabockar.

När jag själv stämmer in i denna negativa körsång känner jag självförakt. En stund. Sedan kommer jag in i svängen med frågorna och sökandet: Ska det vara såhär, livet ut? Fortsätta göra samma grej, lyssna till samma ständiga diskussion om brist på vårdplatser och pengar, och vad vinsten är med att hålla på, dag ut och dag in, med det man gör.

Dessutom är ju livet så himla kort. Efter en stunds ältande kommer alltid den där vanliga på slutet: Vad ska man göra i stället?

Förslag fattas aldrig med väl så realistiska sysslor men oftast är det drömskt och naivt, för att inte tala om alldeles otroligt roligt, eftersom man innerst inne vet att det aldrig kommer att bli.

Men ibland kan jag undra vad det är som driver en, när själva drivet helt hamnat på tomgång? Som tur är, är det då det vänder.

I stället funderar jag på hur vi kan lösa knuten som uppstått. Förväntningar ligger begreppsmässigt nära krav, som i sin tur bygger på vana och mönster. Som är till för att brytas.

För att ta ambulans- och akutsjukvården som exempel känns det som att den stundtals är nära en kollaps med för få resurser eftersom fel patienter får för mycket uppmärksamhet, de som inte är i behov av akut sjukvård. Tycker vi.

Men har vi bjudit in patienterna, som uppenbarligen tycker annorlunda, till diskussioner? Har ambulanssjukvården tagit ansvar som organisation och informerat om vad den är till för och vad den kan göra, för att försöka förändra sökmönstret? Har vi initierat djupare samverkan med larmcentralerna, som vi gärna tar ut vår frustration på då det är de som skickar oss på uppdragen? Får anställda tid till att forska eller göra förbättringsarbeten på arbetstid och framför allt – har arbetsgivarna arbetat med personalens egna förväntningar på sitt arbete, som i dag är helt annat än innan, en förändring som skett på kort tid?

Det som tidigare nästan var renodlad akut- eller utryckningsverksamhet är i dag uppblandad med konsultverksamhet, rådgivning och information om egenvård och, som jag tror, inom kort även kommer att innefatta arbete mot en bättre folkhälsa med preventivt sjukvårdsarbete. Fråga vem som helst och ingen trodde att det var möjligt för några år sedan. Oavsett, något måste göras hur trevliga minnen vi än har, ingen kan leva på gamla meriter. Om inte vi själva försöker påverka vår arbetssituation för att frigöra de där resurserna, vem ska då göra det?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev