Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Ingen tvivlar väl längre på att vi är en viktig del i vård­kedjan?”

Publicerad: 4 maj 2015, 05:30

Eller? skriver Johan Persson, ambulanssjuksköterska på ambulansen Helsingborg.


Som jag minns det var hon fyllda två när vi träffades, inne på sitt tredje, jämnårig med min egen dotter.

Strax innan vi anlände till parkeringsplatsen, där vi gjorde vad vi skulle och vad vi kunde för henne, hade följande inträffat:

Människor hade gestikulerat och skrikit i vild förtvivlan när hon blev påbackad av den stora bilen. Naturligtvis förstod föraren att något var fel men utifrån hans tolkning, i desperation och i ett sekundsnabbt överläggande ska sägas, hade han, i stället för att stänga av motorn, lagt i ­ettans växel och gasat, varvid hopen hade gestikulerat och skrikit än mer efter­som de för and­ra gången tvingats bevittna det enorma hjulet rulla över den späda kroppen.

När vi var klara med vårt – flickans kamp för att överleva låg bortom vår påverkan då hon befann sig i det stora sjukhusets trygga famn – kände jag mig tvungen att köra en omväg hem för att krama om min flicka. Det här var en olycka vars verklighet kom lite för nära min egen – så lätt det kan hända och att det kan hända oss alla.

Jag minns att jag även reflekterade över att jag var lättad av att vara en del i ett maskineri där vi tillsammans hade god utbildning och erfarenhet för den sortens uppdrag. Men sådant kommer naturligtvis inte gratis. Att sitta med ansvaret som vi ofta gör såsom att vara en avgörande del i en annan människas liv är stort. Att förstå det och att vara förberedd för det är större. Men kanske låter det sig inte längre göras?

Så här: Ingen av oss går till jobbet för att bli rik, däremot gärna för att göra skillnad. Och det gör vi ju. Ingen tvivlar väl längre på att vi är en viktig del i vård­kedjan? Eller?

Jo, faktiskt. På flera håll i landet står vår yrkes­kår utanför de självklara löneuppgraderingar många andra har fått, vi ersätts med sjuksköterskor utan adekvat specialistutbildning eller utan prehospital erfarenhet och vi kompletteras av militärer eller med vårdpersonal utan körvana som med minimal utbildning sätts bakom ratten på prio 1-uppdrag, för att det är viktigare att besätta en schemarad med vemsomhelst än att möta våra krav på värde­sättande utifrån vår kompetens.

Det är också så att missnöjda kollegor får svaret att säga upp sig eftersom det är enda sättet att höja sin lön. Om det inte är snudd på idioti så är det i alla fall dumsnålt i ett vidare perspektiv.

Eller överskattar vi oss själva och vad vi gör? Jag tror inte det. I fallet ovan, samt en del andra fall ska sägas, är min övertygelse att våra gemensamma insatser hjälpte henne överleva så att hon kunde fylla år igen.

Och just det existentiella i det här är intressant liksom hur resonemangen går kring varför vi hanteras som vi gör. Det skapas frågor, frågor som för mig innehåller liv och eftersom liv begränsas av död innefattar det förr eller senare den kanske mest intressanta av dem alla, dubbeltydig med avsikt: Hur länge kommer vi att ha varandra, egent­ligen?

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev