Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Inte bara Descartes som behöver leta efter själen”

Publicerad: 11 december 2015, 15:01


Så är hösten över för den här gången. Under några timmar täcktes landskapet med vit, fluffig snö. Det var mysigt. Jag satte en brasa i järnkaminen och vi drack glögg.

Dagen efter blev det mildare, det föll ett regn och allt det vackra förvandlades till något mindre vackert. Sedan blev det minus igen och snön fick en trist, hård skorpa och gator och trottoarer täcktes av knölig is, nästintill omöjlig att gå på. Jag drack några koppar te, långläste tidningarna, först vid frukostbordet, sedan i soffan. Klappade hunden. Satte mig och skrev lite. Hämtade in mer ved.

Efter lunch gick vi en längre promenad längs med havet och när jag äntrade huset och värmen igen läste jag ett par kapitel i en bok. Hösten, den härliga och milda, har bjudit på fint vatten, salt och klart. Vi brukar bada nästan ända tills vintertid, lite för att vi inbillar oss att det gör oss friskare men framför allt för att det är skönt, det gör gott i själen. Ett höstbad är i klass med en teckning som man får från sitt barn föreställande en glorifierande bild av en själv eller ett glas champagne, det blir nästan inte bättre än så.

Själen förresten, visste ni att den franska filosofen René Descartes som undersökte och dissekerade kroppar, både djur och människor, sökte efter just själen, försökte lokalisera den? Han trodde att den fanns någonstans i köttet, dock inte hos djuren eftersom han ansåg att de var ett slags automater eller maskiner. Han var övertygad om att övergången mellan kropp och själ var epifysen.

Det var också René som myntade: ”Jag tänker, alltså finns jag”. I hans mening var det den enda kunskap som man kunde vara säker på, att ifall man tänkte var det bevis för sin existens.

Jag skulle vilja säga: Jag tänker att jag finns. Och jag tänker på våra olika sammanhang och jag tänker på årstidernas skiftningar. När det ibland går från en sekund till en annan, från vindstilla till snöstormar eller när vinden lägger sig, molnen skingras och havet spegelblänker.

Häromdagen såg jag en häger förresten, den stod en bit ut i vattnet på en sten. Stod stilla, det verkar som om de alltid gör det, och det framkallade ett minne av en annan häger, stod lika stilla den, också den stod på en sten men i en damm. Jag passerade den två gånger med några minuters mellanrum och trodde verkligen att det var en staty tills den blixtsnabbt for ner med näbben och slök en fisk. Från en sekund till en annan, som sagt.

Hägerns utfall fick mig att vakna. Liksom terrordåden i Paris fick mig klarvaken med ens. Vi följde nyheterna och händelseutvecklingen långt in på natten. Flyktingströmmarna och de många tragiska livsödena som fick sitt slut i Medelhavet. Skoldådet i Trollhättan. Samhället som knäar. Men ett tu tre är även vintern förbi och de nakna träden har klätt på sig och markerna slängt av sig täcket med frost och snö. Och någon gång, när en sekundvisare byter fot, är allt över. Så dags då att komma på att man inte levt i nuet.

JOHAN PERSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev