Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Jag är glad att opinionen äntligen har vaknat”

Publicerad: 8 Oktober 2015, 12:54


Under sommaren har vi matats med rapporter om flyktingkrisen i media, bilder och berättelser så sorgliga att det är svårt att ta in. Länge har vi skjutit det ifrån oss men en dag blev det för mycket, en bild på en pojke på en strand som gick rakt in i våra hjärtan. Vi behöver sådana bilder för att vakna, för att förstå att det är sant på riktigt. Vi måste öppna våra ögon och se vad som händer och intressera oss för våra medmänniskor. Det är lättare att se bort, men det är då som hatet och lögnen kan få fäste.

När jag arbetade som urolog träffade jag en ung patient som jag inte kan glömma.

Han hade aldrig varit sjuk tidigare i sitt 19-åriga liv. En stor klump hade smygande växt i magen på honom och en dag stängde den av hans urinledare och han fick njursvikt. Diagnosen blev retroperitoneal fibros, en inflammatorisk process som ärrat ihop bakom tarmarna och skapat en hård kaka som drog in urinledarna.

Problemet löstes med slangar i urinledarna, och kortison. En dag skulle inflammationen lägga sig och läka ut, och han skulle bli frisk. Under tiden behövde han byta sina slangar regelbundet.

Men det fanns ett problem till.

Han var flykting, utan uppehållstillstånd.

– Skriv ett intyg på både engelska och svenska. Berätta vad det är för fel och vad jag behöver för behandling. Ifall de skickar iväg mig, bad han.

– Visst, sa jag. Men det är väl klart att du får stanna. Där du kommer ifrån finns det inte säkert någon urologklinik.

Månaderna gick och han kom då och då och bytte sina slangar.

En dag kopplade växeln igenom ett samtal från Göteborg. Det var en av Migrations­verkets läkare.

– Nu är han här. Han ska utvisas och ska ombord på ett plan strax. Men han har ont. Du som vet hans sjukhistoria, vad kan vi ge honom mot smärta, med tanke på njurfunktionen?

– Utvisas? Men han är ju sjuk och behöver fortsatt vård. Han kommer att dö om de skickar honom till hem­landet! Vet inte Migrationsverket det? frågade jag.

– Jo, det vet de.

Läkaren lät inte glad.

– Men de resonerar så att de avvisar honom till Italien, som var hans första mottagande land i Europa, och där finns den nivån på sjukvård han behöver.

– Men om han inte får stanna där heller? Och vet du hur det känns att resa omkring med katetrar i urinledarna?

Läkaren suckade och upprepade sin fråga:

– Paracetamol? Diklofenak?

Samtalet var över. Jag blev snopen sittande med luren i handen, med en obehaglig känsla i magen.

Det har snart gått fyra år. Jag har ingen aning om var han är nu, om han lever och om klumpen i magen på honom finns kvar.

Men min egen klump i magen växer. En klump av sorg, skuld och vanmakt.

Jag är stolt över att Sverige tar emot många flyktingar och har ingen avsikt att kritisera Migrationsverkets arbete. Jag är glad att opinionen äntligen har vaknat för solidaritet och medmänsklighet, att vi änt­ligen har öppnat våra ögon och hjärtan. Vi får inte glömma bilderna och människorna som fick det att hända.

SUSANNA SANDBERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev